Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 februari 1849, sida 2

—5———— —— — ni sjelf vinner. Det är det vissa. Och ni, ni borde icke finna mig odräglig. Vårt samtal är det lifligaste. Vi tala ju om hela verlden, utom oss sjelfva; men våra tankar utgå från våra hjertan, som känna en viss liflig oro. Sannerligen! om man någonsin skulle förtjena ett leende från den gudomliges ögon, en förlåtelse från hans läppar, så vore det för ett rendezvous, der tvenne hjertan på detta sätt mötas; tvenne hjertan, som sysselsättas af samma dröm, upptändas af samma stråle till samma eld. — Ni förbränner mig, min herre. — Jag! o himmel! röken då efter den eld, der jag sjelf förbrunnit. Se der skuggan af saligheten, som flyktar innan — — — — Sådan exstas! Skuggan! — — — Ja, förlåt mig i min öfverilning, madame! men, låt oss hålla oss ännu fortfarande på operan; och detta med så mycket mera skäl som bäst vi i denna stund fortsätta att spela våra roller; er herr grefve håller utan tvifvel på att gifva ett löfte åt en viss Camargo, som fängslat ej blott hans blickar, utan hela hans väsen, så att han är färdig att ruinera sig för henne. Och, hvad angår den hop, som omgifver oss, se hvilken bullrande, sammanträngd och böljande massa! Jag skulle nästan anse mig hafva rätt att tro mig vara ensam med er midt uti en tät skog af unga träd, som röras af en behaglig vestan.