Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 februari 1849, sida 2

icke mellan edert armband och eder handske fin———— —— —————— sanna vältaligheten, såsom Baco säger, sätter sig öfver vältaligheten. Hvarföre icke då uttrycka sig helt enkelt och otvunget? Likasom mitt hjerta skulle talat, ville jag säga eder: ni är vacker, och jag älskar er. — — Förlåt, madame! jag uttalar dessa ord till er hand. — — — I det han yttrade dessa ord, gjorde Maurice en behaglig rörelse på hufvudet, lyftade grefvinnans hand och vidrörde den lätt med sina brinnande läppar. Allt det der skedde så naturligt, och det skygd parasoleten gaf, beskuggade så i behaglig stund Mauricees figur, att ingen enda i bland de mest observerande, fräcka och pladder-— sjuka promenerande visste af något om händelsen. — I sanning, om jag vet, min herre, huru. detta skall sluta! Ni borde förstå — — — — Jag förstår allt för mycket, madame. Jag: har begått ett fel; jag har förgått mig i djerf-het; men jag ångrar det med ängslan. Så otä-— lig ni ock kan vara! Hvarför då denna oro? Har min mun förgått sig? O! nej. Skulle då nas. ett rum för mina läppar! w Grefvinnan antog min af tankspriddhet, likasom på befallning framkallad af en amazon i en! vårdslös, yr och lättsinnig ställning. Kaleschen hade hunnit triumfbågen. Hästarne gnäggade redan vid de mötande ångorna från den värligt klädda skogen. Maurice strålade af glädje, icke