2— —— — Beatrix. Roman från Konungadömets tid af Arsene Houssaye. (Fri öfversättning.) (Forts. från N:o 29.) — Jag! Åh ja! jag medgifver det! Ni bedömer mig icke alldeles orätt. Jag ser, t. ex., er passera. Ni är maskerad; men det oaktadt sinner jag er skön, och saller i förväning. Jag petraktar er alltmera. En skymt af eder min, ett leende från edra läppar, edert maner att föra edert hufvud och böja eder charmanta hals, huru skulle jag ej af allt detta få anledning att gissa till mera, och falla ur den roll jag dittills spelat, för att från de förträffligheter jag hos eder ville upptäcka, falla i en annan roll! Jag bestiger den vagn, hvari ni befinner er; min själ gör eröfringar, men ni eger så mycket qvar. Han begifver sig längre på upptäckter, på äfventyr. Den damen? Det är ju en bekant? Eller, huru säger jag! Jo, det slår mig ej felt. Vi måste hafva sett hvarandra förr. Tänk, om det är grefvinnan B...! Eller, skulle det ej vara markisinnan K...? Min själ, om jag kan säga det för visst! Men, det är nog! Gåtan må qvarstå såsom gåta. Med skönheten och behagen räknar jag bekantskap. Jag betraktar er icke, utan att göra bättre vinst på samma gång som