dat vid samma försök. Ofta talade han med sin hustru om huru oförståndigt hans aflidne bror handlat, och tackade Gud, som gifvit honom sjelf mera insigt. Hittills hade aldrig någon liflig önskan felslagit honom och kunde han icke fatta möjligheten af en dylik händelse. Hans son, som sedan en längre tid närt en ömmare böjelse för sin älskvärda kusin, ämnade, då flickan fyllt aderton år, yppa sin känsla för henne. Denna förening hade länge varit en af baronens älsklingsplaner, och kunde han ej ana något hinder för dess verkställande. Som han alltid tadlat dem, som med unga barn ingått i någon ömmare förbindelse, gillade han nu Conrads beslut, att dröja med sitt frieri till Hulda. En afton i April månad 1840, satt baron i det trefliga hvardagsförmaket. En mängd tidningar lågo strödda på det bord, som stod framför soffan, der han intagit sin makliga plats; med ena handen tog han än ett, än ett annat blad, under det att han vårdslöst lade högra armen kring sin hustrus lif, hvilken var sysselsatt med ett stickarbete. Hulda (som efter några veckors vistande i Stockholm, återkommit föregående aftonen) satt vid fönstret; ett litet bord skiljde henne och hennes kusin från hvarandra; han syntes tala med henne, ifrigt och sakta. Ivar stod vid bordet framför soffan och bläddrade i tidningsbladen.