Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 januari 1849, sida 1

22 allt af den rå, vilda styrkan..... Och hvad var då i verkligheten denna klassiska forntid? Om man betraktar blott enskiltheterna i de grekiska folkslagens författning och i sin dom håller sig endast till dem — hvad blir det då af denna så ofta och så mycket lofprisade och besjungna grekiska härlighet? Voro Spartanerne ett folk, som förtjenade att efterliknas? Att offentligen piska nakna gossar för att härda dem; att slita vanföra barn från deras föräldrar och låta dem omkomma af hunger, icke förmedelst nöd, utan af grundsats; att uppmuntra barn till att stjäla, blott de icke läto gripa sig på bar gerning o. m. d. — månne väl detta kan få benämning af humanitet? Att behandla ett underkufvadt folk (Heloterne) såsom osjäliga djur — månne det kan kallas mensklighet? . . ... Och dessa ostadiga, nyckfulla, vankelmodige och slärdfulle Athenienser, som sällan eller aldrig sjelfva rätt kände hvad de ville; som måste hållas i godt lynne medelst allmänna skådespel och lekar — voro de verkligen ett så älskvärdt, så djupsinnigt folk, som man gerna skulle vilja inbilla oss? Var det icke just af deras förderf, som konsten framspirade, och af Sokrates död, som silosofien utvecklade sig? Kan väl den stat sägas vara ett mönster för stater, i hvilken qvinnan var föraktad och utan bildning, der blott glädjeflickor deltogo i sällskapslifvet, der sederna voro besudlade af onaturliga laster, der två tredjedelar af innebyggarne voro trälar, på det att den återstående tredjedelen i ro och maklighet måtte kunna leka statsborgare; der under frihetens egid den mest krassa och nyckfulla despotism herrskade? Voro ej de laster, för hvilka man nu för tiden beskyller Nygrekerne, allaredan i svang hos deras förfäder? Och vär man erinrar sig och skärskådar den oupphörliga split och strid emellan Greklands tvenne hufvudstammar (Toner och Dorer) hvad blir då slutligen tillbaka af hela Hellenismen såsom ett helt betraktad? — Och dessa vilda, krigslystna Romare, dessa konstens ödeläggare, förtjena de verkligen all den dyrkan, man egnat dem; det öfver hela den civiliserade verlden utbredda herravälde, som man förunnat desamme? Är våäl den glans, i hvilken deras litteratur och konst framträda, något annat och mera, än ett återsken af Grekernes? Är den lefnadssilososi, som de i sina handlingar uppenbarat, värd efterföljd? När allt går omkring, så är det bästa, de hafva, några imiterande skalder, som i allmänhet ingen anständig yngling kan läsa i deras helhet; så är produkten af deras tänkande sammanträngd hos en enda man, en pultron, som väl egde förmåga att på ett oförlikneligt sätt behandla sittspråks klangfulla malm, OT TE a a —2—— ÖDDW..— J