Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 januari 1849, sida 3

Sophia Jansson, af förekomne skäl, tillåtelse att tills vidare så vistas på fri fot; hvarjemte nämnde polistjensteman erhöll tillsägelse, att då Jansson nästa gång anträffades under sina här ofvan omförmälde rutflygter borde hon anhållas och i poliskammaren uppföras. Hn qvinsperson Anna Katrina Bengtsdotter, I känd i polisen under benämningen: -Ryöda Kon, blef den 20 dennes i poliskammaren inställd till laga ansvar för 24:de resan fylleri... Denna gång hade hon träffats på allmänna vägen 1 Majorna, liggande i en snödrifva så öfverlastad, att en arbetskarl måst anskaffas för att bära henne till husarvakten, dervid Bengtsdotter beklagat sig deröfver, att hon icke fått ligga qvar till dess hon hunnit blifva varm — i snön.: Bnr arbetskarl, benämnd Herman Johansson Landin, inställdes för poliskammaren ofvannämnde dag, för det han utan föregången ordväxling öfverfallit och med knif illa sårat, ej mindre en annan arbetskarl vid namn Petter Ericsson, än en qvinsperson Betty Gyllenhake. Målet förvistes till kämnersrätten, och Landin förpassades till stadshäktet. På anmälan af snickaremästaren C. J. Sahlin, att hans granne handlanden L. F. Pettersson, som oftast företog sig, att, vid en glugg på sin vind, harpa säd, så att, så väl förbigående personer. deraf blifvit besvärade, som ock att Sahlin fått sine fönster öfverhöljde med orenlighet; hade polissiskalen hr v. häradshöfd. Hansson låtit till poliskammaren, sistl. lördag, inkalla både Pettersson och Sahlin, och, sedan den förre icke kunnat bestrida det åklagade förhällandet, ehuru Pettersson förmodade sig äga rätt att, på sådant sätt begagna sin egen vind, blef han likväl af poliskammaren f örständigad, att, vid vite af 10 rdr, hädanefter icke ställa sin sädesharpa på sådant ställe å vinden, att agnarne från den samma, genom fönstret föllo ut på gatan. Detta påminner om en gammal, men derför kanske bortglömd anekdot, rörande en odödligare harpa, eller vår svenske Anakreon, Bellman. Under hans rum bodde nemligen en gång en musikant, som var nybegynnare på violin, och, genom sitt usla birsilande, dagen igenom, och ibland långt in på nätterne, störde den store skaldens och sångarens finare öron; men då Bellman på beskedligt sätt erinrade härom, under anhållan, att violen, åtminstone om nätterna, måtte få hvila, svarade birfilaren, helt lakoniskt: Jag gör i mitt rum hvad jag behagar. Bellman lät härefter, en vacker dag, inbära flere ämbar vatten, och slå ut det samma på golfvet i sitt rum, samt satte sig sjelf på ett bord med ett metspö i handen, och då musikanten, i hvars rum vattnet genast nedträngde, ofördröjligen uppkom till Bellman, och frågade: ,hvad i Guds namn han tog sig till? svarade Carl Michael: Jag gör i mitt rum hvad jag behagar — och nu har det fallit mig in att meta.