Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 januari 1849, sida 1

— — AR — CLIvVerenskommas kan. de dem för att öfva sig för talarestolen, elle för att genom sitt föredrag lyfta dessa naturmenniskors själar upp till höjden af sina egn: känslor och de forntidens stora katastrofer, sön med hvarje dag kommo honom och hans tid närmare Blott sällan gick han ut om aftnarne, och då nästan alltid för att besöka Jakobinerklubben. Tv eller tre gånger-om året besökte han i sällskaj med fru Duplay och hennes döttrar theatern Det var då alltid theatre francais och klassiska representationer, som lockade dem ut u deras boning. Robespierre älskade mycket tragiska deklamationer, som erinrade honom om talarestolen, tyranniet, folket, stora förbrytelser och stora dygder. Han var theatralisk tillochmed sina drömmar och de få förströelser, han unnade sig. Vanligtvis begaf sig Robespierre tidigt upp på sin kammare, gick då till sängs och steg sedan fram på natten upp för att arbeta. Den mängd tal, han höll i de begge nationalförsamlingarne och i Jakobinerklubben, de artiklar han skref för sin tidning, så länge han utgaf en sådan, de ännu talrikare utkast till tal, som han förberedt, men aldrig kom att hålla, den omsorg för språkets och uttryckens korrekthet, hvilka man öfverallt i dem finner, de oändliga förbättringar, som hans penna gjorde i manuskripterna — allt detta vittnar om hans nattvak och hans rastlösa slit. Han hade åtminstone lika mycket konsten som makten för ögat, då han författade sina tal och artiklar. Han visste att folket i lika hög grad värderar det sköna, som det sanna. Han behandlade folket liksom de store skriftställarne behandla efterverlden: utan att bry sig om dess möda med att förstå honom och utan nedlåtenhet. Han omhöljde sig med sin filosofi och sin fosterländskhet; den, som ej under denna drägt igenkände honom, fick skylla sig sjelf derföre. Hans enda förströelser voro de promenader, som han stundom, i likhet med hans mönster, J. J. Rousseau, företog antingen till elyseiska fälten, eller annars i närheten af Paris. På dessa sina utflygter hade han ingen annan ledsagare, än en stor hund af doggrasen, hvilken alltid sof vid hans dörr och alltid ätföljde sin husbonde, när denne gick ut. Denna jätte bland hundar var känd i hela grannskapet och hette Brount. Robespierre höll mycket af denna hund och lekte ofta med honom. Detta djur utgjorde Robespierres enda skydd, Robespierres, denne den allmänna opinionens tyrann, som kom thronerna att darra och sitt fäderneslands hela aristokrati att fly till utlandet. Understundom, när de stormande rörelserna hade nått sin största höjd, och man fruktade för demokraternes lif, följde boktryckaren: Nicolas, klensmeden Didier och några andra vänner Robespierre på något afstånd. Han blef då uppbragt öfver dessa försigtighetsmätt, som han aldrig kunde tåla. -Låt mig lemna ert hus och bo för mig sjelf, yttrade han en gång till sin värd; jag blottställer bara er familj för faror, och mina fiender skola räkna edra barn det till förbrytelse, att de hafva älskat mig. — Nej, lej, antingen skola vi dö tillsammans, eller ock kall folket segra, genmälte Duplar. Understundom gjorde Robespierre och hela Dulays familj om söndagarne små utflygter från oaris. Demokraten blef då menniska igen och ankade omkring i parkerna vid Versailles eller sy med Eleonoras moder, systrar och broder. Sålunda lefde denne man; hvars makt icke ntes till i hans närhet, men som blef utomorentlig i den mån afsfändet från hans person tillg. Denna makt var blott ett namn, och detta erskade endast och allenast i och genom opionen. Robespierre hade så småningom blifvit t enda namn, som folket idkeligen upprepade. enom att ständigt på alla talarestolar framträsom de undertrycktes försvarare, hade han som inpräglat sin bild och sin fosterlandskäns id hos den delen af nationen. Robespierres tande i snickaren Duplays hus, hans dagliga igänge med en rättskaffens handtverkarefamilj de i icke rinoa mån h:a2—