Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 januari 1849, sida 1

— 4 HH fv AU BALL UID ch yr, ch 2 utsigterne till en allmän lycka, när revolutionen och blod för den sak, hvars själ Robespierre va: Han hade låtit inskrifva sig såsom frivillig i e artilleriregemente och förlorade genom en kanon kula sitt venstra ben i slaget vid Valmy. Wöbleringen i det rum, i hvilket den depute rade från Arras bodde, bestod blott af en säng a valnötträd, öfver hvilken var utbredt ett täcke a blått damast med hvita blommor; ett bord ocl fyra rörstolar. Det var både hans arbetsocl sofrum. Hans papper, hane rapporter och utkasten till hans tal, skrifna med hans egen hand korrekt, men stelt, med en mängd öfverstrykningar, voro med sorgfällighet ordnade på hyllor a furu, stödde mot väggen, på hvilka äfven några andra utvalda böcker erhållit sin plats. Nästan alltid fann man ett band af Jean Jaques Rousseau eller Racine uppslaget på hans arbetsbord, hvilket tydligt ådagalade den filosofiska och litterära förkärlek, han hyste för dessa begge skriftställare. Det var här som Robespierre tillbragte största delen af dagen, sysselsatt med utarbetandet af sina tal. Blott om mornarne bevistade han konventets sammankomster, och om qvällarna kl. 8 besökte han stundom Jakobinerklubben. Hans klädsel var, tillochmed vid den tidpunkt, då demagogerne sökte att smickra massan med att efterapa armodets snuskighet, renlig, anständig och städad, såsom en mans, hvilken hyser aktning för sig sjelf på samma gång som han hyser den för andra. Hans något sökta omsorg för sin värdighet och sin personlighet röjde sig tillochmed i hans yttre: hvitt pudradt hår, upplagdt i bucklor vid tinningarne; en ljusblå, öfver höfterna sammanknäppt rock, som stod öppen i bröstet för att låta en hvit väst blifva synlig; korta gula benkläder, hvita strumpor, och skor med silfverspännen — det var hans oföränderliga drägt under hela hans offentliga lif. Man kan säga, att han, genom att aldrig förändra sin drägt, form eller färg, hade hos massan, liksom på en medalj, velat inprägla en sig alltid lika bild af sin personlighet. Hans ansigtsdrag och uttryck förrådde den I ständiga spänningen hos en själ, som anstränger sig, men icke en dålig menniskas skadeglädje, bofaktighet eller lumpenhet. I hemmet, vid bordet, och om aftonen, då han i sin värds rum satt bland hans familj vid den flammande hyfvelspänselden, blefvo hans drag milda, leende, tillochmed glädtiga. Nästan alla qvällar tillbragte han i kretsen af denna familj och talade då om den förflutna dagens tilldragelser, planerna för den följande dagen, aristokraternes sammansvärjnin— gar, de faror, som hotade fosterlandsvännerne och hade segrat. Man fann der i smått nationen, med dess enkla seder, dess misstrogenhet och, understundom, dess passioner. Ett högst ringa antal af Robespierres och Duplays vänner erhöll inträde i denna f örtroliga krets. 1 början såg man der Lametherne och Petion; mera sällan Legendre; Merlin från Thionville, Fouche, som fjeskade mycket för Robespierres syster, men som Robespierre icke tyckte mycket om; ofta Taschereau, Coffinthal, Panis, Sergent och Piot; hvarje afton Lebas, SaintJust, den berömde målaren David, Couthon, Buonarotti (en toskansk patriot, som härstammade från Michel Angelo) Camille Desmoulins, Nicolas, som drog försorg om tryckningen af Robespierres tidning och tal; en klensmed, vid namn Didier, en vän af Duplay; samt slutligen fru de Chalabre, en rik adelsdam, som var i högsta grad förtjust i Robespierre; som uppoffrade sig för honom, liksom enkorna i Corinthus eller Rom för den kristna lärans apostlar, och som sökte Duplays hustrus och döttrars vänskap för att förjena och erhålla en blick af Robespierre. Man samtalade här om revolutionen. Robepierre ville utbilda sin trolofvades Själsanlag. Jnderstundom företog han sig, efter ett kort amtal och litet gyckel med de unga fruntimren, tt föreläsa något för familjen. Som oftast var et då en af Racines tragedier, som han valde till ktyr. Han tyckte mycket om att deklamera acines sköna verser — vare sig nu att han val