som står främst. — Gud är den högste, och du är hans barn, likaså väl som jag. Min goda kära August — om du ej vill göra mig innerligen ledsen — så talar du ej längre så —., August tillfrisknade — och Ivar hade mycken möda att öfvertala honom, att hädanefter fortsätta sina besök på Svanö. Men när han såg de upprigtiga tårar, som hans ihärdiga nekande kostade skyddsbrodren, blef han slutligen afväpnad, föll i den öppnade famnen med dessa ord: inu ser jag, att jag gjort dig ondt. Förlåt mig!lIII. Sex år sednare, och en stor förändring hade nyss inträffat, på det — i det bördiga Östergöthland belägna — vackra Svanö. Baron C. hade aldrig varit någon misshushållare — men han var god i ordets vidsträcktaste bemärkelse, och kunde han hjelpa dem, som derom honom anlitade, var det honom omöjligt, att möta dem med en vägran. Några missvextår, eldsvådor och dertill flera påtecknade borgensförbindelser, nödgade honom att sälja den egendom, vid hvilken han, genom många dyrbara minnen, var fästad. KnapPast var handeln afslutad, förrän han förlorade sin outsägligt älskade maka. En elakartad smit