—— —— Banan tosam feber var den synliga anledningen till hennes bortgång; på hennes begrafningsdag nedlades han sjelf, af samma sjukdom, och några månader före den till afflyttningen från Svanö bestämda dagen, hvilade han i samma graf, hvilken inneslöt den så bittert begråtna och djupt saknade vännen. Dagen före den sista, kallade han sina barn till sig, och med en förundransvärd styrka sade han: Jag ser mig Vara resfärdig och är lugn, ty jag träffar er mor. Gerna skulle jag tagit er med mig på färden, men så är icke Guds behag, och jag knotar ej deröfver. Ringa är det penningearf jag lemmar er, och — jag blygs ej att öppet bekänna det — det hade kunnat vara större, om ej er far varit alltför godtrogen och stjelpt sig sjelf genom det, att han velat tjena andra. Jag har misstagit mig, och sådana misstag äro just dem, som verlden minst förlåter; men Gud dömer annorlunda. Han ser till det goda uppsåtet och eger, som jag hoppas, bröd och hem i förvar åt mina barn. Motgångar hafva icke heller uteblifvit — och dessa har jag icke kunnat förebygga. De 12,000 R:dr, som äro mig öfriga, delar jag lika med varm hand mellan er båda. Du Ivar har till fälle att förkofra äfven ditt jordiska pund, och är jag säker, att du eger nog mycken billighet för att ej misstycka denna delning. Den sjuke gjorde ett uppehåll och den djupt upprörde sonen!