Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 januari 1849, sida 2

blir min gosse, eller min skyddsbror, så sade pappa, att det hette. vJag förstår aldrig ett ord, min lilla vän !yttrade enkan; rallt hvad han pratar är mig obegripligt. I samma ögonblick inträdde baron C. och hans maka, då fru Memning erhöll en närmare förklaring; men de goda afböjde de tacksägelser, som hennes erkänsamma hjerta så gerna ville framföra. Baron C. och hans hustru tillhörde ej deras antal, hvilka, för att gifva sin välgerning ert fagrare utseende, lätsa att tillbakaskjuta det tackoffer, som den emottagande frambär. Deras blygsamhet är endast ett sken; men som den girige trånar efter guldet, trängta de efter loford och smicker, och tyeka sig hafva uti dem, de tro sig förbinda, förvärfvat sig en slaf eller slafvinna, som på deras minsta vink skall vara färdig att åtlyda alla deras befallningar. Jag har känt sådana, och skådad på närmare håll befinnes det bländande guldet endast vara ett lysande glitter utan värde. Men Gud ske lof! ädlare naturer gifvas äfven, hvilka icke väga sina gåfvor, ej heller sina uppoffringar, och känna i djupet af sina hjertan, att det är saligare att gifva, än att taga. (Forts.)