Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 januari 1849, sida 1

AAAA333 — alfabetiskt register öfver en mängd träffande anmärkningar, sentenser och uttryck hos anonyma författare. Hela denna samling kallade han: åtskilligt utur nyaste skrifter.) Antalet af dessa band ökades med hvarje år. Ett ibland dem innehöll en synopsis (öfversigt) öfver de liknelser, i hvilka olika förf. sammanträffat. Denna upplysning är af stor vigt vid förklaringen af uppkomsten till den massa af liknelser och bilder, hämtade ifrån menskliga och gudomliga ting, ifrån elementerna och naturens alla riken, ifrån konsterna och handtverkerierna, som utgöra ett sådant utmärkande drag i Jean Pauls skriftställeri. Genom sinnrika öfverskrifter och titeln på sina excerpter skärpte han sin omdömesoch uppfinningsförmåga. I Så utbildade J. Paul sig sjelf inifrån utåt, icke sSåsom andra pläga, under språng på lektioner och emottagande af andras undervisning, utifrån inåt. Som det ofta händer ynglingar, hvilka utbilda sig sjelfva och afvika en liten smula från den vanliga slentrianen, var ock Jean Paul, under sin vistelse på gymnasiet, ett föremål för sina kamraters begabberi. De kunde icke tåla hans inåt vända, hela den yttre verlden fråndragna sinne. Så inbillade de honom en gång, att det var hvarje gymnasists skyldighet att första timman, sSom han bevistade en fransk lexion, kyssa läraren på hand. Läraren kom, och den godoch lättrogne J. Paul gjorde, som hans kamrater sagt. Följden blef, att läraren blef ond, och kamraterna innerligt förnöjda, att deras puts lyckats såväl. Denna händelse, ehuru obetydlig, inpräglades dock djupt i J. Pauls sinne, och han tänkte alltid derpå, äfven under tilltagande år, med ett visst vemod. För historien fattade han motvilja; han ansåg den för blott minnesverk och en blodig uppradning af menniskoslägtets, isynnerhet konungarnes våldsgerningar. Denna ovilja och fördom aflade han först vid äldre år, långt efter akademitidens slut. Iidigt visade sig Jean Paul heterodox (mindre renlirig). Hans böjelse för filosofien var dertill orsaken. Denna omständighet beredde honom emellertid en gång tillfälle att komma ur sina kamraters missaktning. Ty kamrater tänka alltid så här: den som icke tror, som kyrkan, han har ett godt hufvud; och den som vågar uttala sin tro, han har ett friskt mod, och kunskaper. Och se, godt hufvud, stora kunskaper och friskt mod — det är alltid någonting respektabelt i kamraters ögon, sederna och hjertat må sedan vara hurudana som helst. Saken var nu den: J. Paul blef utsedd till opponens vid en teologisk disputation ). Han bragte först respondenten och sedan preses sjelf till tystnad. Men en preses får aldrig tiga; han skall alltid hafva sista ordet och hafva rätt. Det hör till formen. Vår preses hade således intet annat att göra, än att med maktspråk tysta muunen på den talföre gymnasisten. Striden tog slut. Preses gick bort. Men Jean Paul stod ändå i sjelfva verket qvar som segervinnare. Och ifrån den stunden fingo hans kamrater aktning för honom, och många slöto sig till honom drifna af något, som är ändå bättre än aktning. J. Paul hade tvenne ungdomsvänner, bröderna Herman och Adam Lorentz von Oerthel, båda jemngoda med sig i snille. Till Adam Oerthel skref han ett bref, som lifligt skildrar hans sinnesstämning vid denna tid. Denna sinnesstämning var sorgens, och tanken, att han snart skulle gå bort: Dessa rader kosta mig tårar, mig som har så yliten fröjd på jorden. När jag är borta, se då nattetid, när månen skimrar genom löfven, på träden, under hvilka vi så många gånger gingo med hvarandra på gångarna i trädgården, och vmins, huru ofta vi tillsammans uppslogo våra ö) Verschiedenes aus den neuesten Schriften. x) Om satser framställas, på hvilka ingen menniska får tvifla, men ändock skall tvifla derföre att de framställas; så kallas detta en teologisk disputation. Sådant I . . A 2 2 narrverk brukas ännu i dag vid prestmöten och då nå