Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 januari 1849, sida 2

rDen obotlige skälmen har säkert kastat nålar i sängen. För att öfvertyga sig derom, upplyftade hon en flik af täcket, men lät det straxt ganska försigtigt falla. Dödligt förskräckt behöll hon nätt och jemt så mycken besinning qvar, att hon undertryckte ett skri, som sväfvade på hennes läppar. Hennes första tanke var att fly: men hennes späda fötter nekade henne denna tjenst. Knappast var hon i stånd att släpa sig några steg bort, hvarpå hon bäfvande nedsatte sig att tänka öfver sin ställning. — Men hvad var det, som så bragt henne ur fattning? Hvarken mer eller mindre, än det trekantiga hufvudet och de glänsande ögonen af en svart, högst giftig orm. Dock var det icke endast ormen, för hvilken hon ryste tillbaka; ty också hon beundrade den kraftiga ormsoppa, för hvars beredande städse några af dessa reptilier höllos i säkra gallerburar i hennes hus; nej grunden till hennes förskräckelse låg företrädesvis deruti, att hon nu var kommen till en orubblig öfvertygelse om sin mans brottsliga planer. Nu gällde det att fatta ett hastigt beslut, innan Ho-Ti kom hem. So-Sli hade en pålitlig ung tjensteflicka, som var henne mycket tillgifven. Denna kallade hon till sig, meddelade henne det nödvändiga och befallde henne att hämta från förrådskammaren en lefvande gödrotta jemte en lång lerkruka med något vid hals. På rottan