Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 januari 1849, sida 3

ansigte blef blekt, och bäfvande frågade han: Hvad menar ni med det?Ännu beständigt leende och klappande i händerna, utropade So-Sli: Har jag icke sagt er, herr gemål, att ni ensam skulle komma att njuta detta sällsynt rara th? Ni trodde, att jag kastat bort det. På ära och samvete, nej! Utom fönstret på gesimset stod en kopp, hvari jag hällde det. Var det icke klokt?Ho-Fi blef blek som döden; hans ansigte förvreds af de förskräckligaste grimacer, hans hårpiska reste sig högt i vädret, hans breda mun öppnade sitt vida gap och hans läppar bäfvade krampaktigt. Sådan satt han en minut, hvarpå han plötsligen for upp och skrek, som om man satt en knif i lifvet på honom: -Varmt vatten, varmt vatten! IHvad är detta, hvad felas er? frågade So-Sli. Gift, gift! pustade han. Gift?v sade hon betänkligt. Thset var väl icke . .. eller kanske det der hvita pulvret ...2 Men han hörde henne icke. Hollah!skrek han som en rasande, vjag brinner, hit med vatten! beckplåster! blodiglar! vomitif! kataplasm! tag blott hit någotlHela huset kom i rörelse, under det Ho-Fi vred sig i krampryckningar. Snart kom den tillkallade läkaren, och sedan den sjuke öfverstått en del obehagligheter, föll han i en djup sömn.