Louls Napoleon Bonaparte, president i franska republiken. Han är till börden en äkta Fransman, ty sjelfva Paris är hans födelsestad, der han, den 20:de April 1808, för första gången såg verldens ljus. Han är således nu omkring 48 år gsmmal. Hans fader var den store kejsarens broder, f. d. konungen af Holland, Louis Bonaparte: hans moder, Hortensia Eugenia Beauharnais, en dotter I af kejsarinnan Josephine i dess första äktenskap. Kejsaren sjelf var hans gufar och gaf prinsen namnet Louis Napoleon. Han är af medelmåttig längd, har en behaglig ansigtsbildning, som erinrar om hans frejdade farbroder, en militärisk hållning och ett intagande sätt att vara. Om hans anletsdrag icke äro själfulla, så äro de dock ädla och göra ett godt intryck. Näsan är temligen lång och något böjd; ögonen äro lifliga. Munnen beskuggas af små mustacher. När Ludvig XVIII -for evigt landsförvisade alla Napoleonider från fransk botten, gick Louis Bonaparte vid 7 års ålder med sin moder till Augsburg och derifrån till slottet Årenenberg i Thurgau vid Bodensjön, hvilket gods den fordna drottningen köpte. Der lefde han i stillhet och ensamhet, fördrifvande sin tid hufvudsakligen med historisk lektyr och jagt, men full af längtan att återställa familjens fordna glans. Efter Julirevolutionen. bemödade han sig förgäfves att af Ludvig. Filip utverka landsflykts-dekretets upphäfvande och kämpade derefter tillika med sin broder i de italienska patrioternes leder, med hvilka han hoppades på Italiens återställande och en lysande framtid för sig sjelf. Men hans förhoppningar svekos och han förlorade i striden sin broder, som dog i Forli af sina sår. I Mars 1831 försökte han att i hemlighet återvända till Paris. Hans moder, som ej ville lemna honom, åtföljde honom, men båda blefvo snart upptäckta och sågo sig tvungna att ätervända till Arenenberg. Nu fann den unge prinsen lämpligt att blifva borgare i den fria staten Schweitz. Kort derefter erhöll han i Bern befordran till kapten. Vid denna tid lät han trycka sina vpolitiska och litterära betraktelser öfver Schweitz, hvarigenom han visade, att han äfven sysselsatte sig med allvarsamma saker. I Bern blef han bekant med öfverste Vaudrey, med hvars biträde han, d. 30 Okt. 1836, gjorde i Strassburg ett försök att tillvägabringa en resning, som skulle ställa honom i spetsen för Frankrike. Som bekant är, misslyckades detta: han blef tillfångatagen och öfverrörd till Amerika. Bekymrad för sin älskade moder, om hvars vacklande helsa han erhöll oroande underrättelser, ilade han snart tillbaka till Thurgau. Hon dog emellertid några månader före hans återkomst. Då den franska regeringen fann hans grann; skap obeqvämt och bestormade schweitziska styrelsen med uppmaningar om hans aflägsnande, fann han för godt att frivilligt draga sig tillbaka. Han begaf sig till London, der han sysselsatte sig med litterära arbeten; han utgaf tillochmed en fransk tidning derstädes. Emellertid kunde Louis Napoleon icke undertrycka sin längtan att återvända till Frankrike och ställa sig i spetsen för detsamma. Hans andra försök att genom en expedition till Boulogne åstadkomma en revolution, är bekant. Äfven denna, som företogs den 5:te Augusti 1839, misslyckades, och han blef med en stor mängd af sina anhängare häktad. Redan då hade han utfärdat en proklamation till franska folket, hvaruti han betecknar ministern Thiers, som sedermera blifvit en af hans ifrigaste anhängare, såsom hufvudet för den af honom tillsatta provisoriska regeringen. Dömd af pärskammaren till fängelse för lifstiden, fördes han till Ham, hvarifrån han, med sin läkares biträde och törklädd till arbetare, lyckades fly. Efter Februari-revolutionen ilade han genast till Paris för att egna sig åt republikens tjenst. Den provisoriska regeringen hyste dock icke förtroende till honom, utan önskade hans aflägsnande, hvarpå han, om vi icke misstaga oss, för en kort tid återvände till England, hvarifrån han likväl snart kom tillbaka till Frankrike. Många af de ännu otroligt råa bönderna i södra och vestra Frankrike hålla honom för kejsar Napoleon sjelf, hvilken tro man från många sidor funnit för godt att underhålla hos dem. De tro, att den store hjelten nu ändtligen återkommit från den ödsliga ö, der han så länge lefvat i landsflykt, till F rankrike, för att höja det till förnyad glans och ära. (Berl. Nachr.) — — —— — — —T— —4 Anmälde Resande I I hi I ;