Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 januari 1849, sida 3

Ho-Fös starka natur hade lyckligen hjulpit honom igenom, och då han återkom till besinning, tänkte han på medel att godtgöra hvad hans oförsigtiga tal skadat. Han förklarade för sin uppmärksamt lyssnande: maka, att underträdets the egde en högst uppfriskande kraft, som ökades till och med till öfvermått, om afkoket blef stående någon längre tid, och att det var en verklig lycka, att hon ej dröjt en dag till, då drycken ofelbart skulle blifvit -dödande. Med dessa ord förvandlade han den lättrogna makans väckta misstanka till bitter ånger och förebråelse. So-Sli anropade sin gemål om tillgift, för att hon af hans egna ord låtit förleda sig till att fatta misstankar, hvarpå han höll för henne en kort straffpredikan och derpå beviljade henne försoningskyssen, näsa mot näsa. Hvad thcet angick så var det verkligen förgiftadt. Drakens ädle kusin med det gula bältet hade nemligen alls ingen annan inkomstkälla, än att gifta sig och derpå begrafva sina hustrur; och i det han i sistnämnde hänseende något påskyndade tingens långsamma och obeqväma gång, trodde han sig endast verka i sitt lofliga kall. Det sednaste misslyckade försöket hade emellertid satt några osäkra rykten i omlopp i staden, men då ingen klagan inkom för rätten och inga bevis funnos blef. det naturligtvis ingenting af denna sak. (Forts.)