Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 januari 1849, sida 2

ss MM om 2 som sett Engelsmannens stolta blick, då han säger: mitt hus är min borg;, den, som hört den frie Amerikanen beskrifva sin trefnad i den från allt godtyckligt våld beskyddande hyddan — den kan ej annat än afundas tyska nationen, att se sig genom sina lagstiftare lofvad samma fördel, då vi ännu i Sverige icke kunnat åter tillkämpa oss våra förfäders, genom konungagodtycket, så snöpligt förlorade säkerhet i denna del. Och yttranderätten! Huru vida mera är den ej skyddad i Tyskland, om den nya lagens bud en gång komma att ärligt åtlydas? Måtte tyska folket blott kunna tillförsäkra sig, att den speciella lag, som vidare kommer att stiftas i detta hänseende, icke råkar i motsägelse med grundlagens uttalade principer. Den garanti, det nu erhållit, är då sådan, som det egnar ett fritt och stort folk. Likaså är i fråga om samvetsoch religionsfriheten den nya lagen ett omätligt steg på mensklighetens utvecklingsbana; och vi kunna icke annat än lyckönska Tyskland till att en gång se det uttaget. Det kan ej då blifva utan allmännare efterföljd, och Sverige skall väl då icke längre kunna fördraga den abnormitet att sedan fyratio år se i sin grundlag denna den heligaste af alla menniskans rättigheter erkänd, utan att dess svaga regeringar och dess demoniskt splittrade lagstiftning kunnat deraf finna sig manade att upphäfva gamla förkastliga stadganden från religions-stridernas sorgliga tider. Huru våälvilliga, huru uppmuntrande äro icke äfven de nya lagbuden, angående allmänna undervisningen. Lärofrihet — undervisningens ryckande ur ensidig ledning af en enda samhällsklass — dess meddelande utan betalning åt folkets barn — allt detta lofvar tyska folket ett snart och afgörande framsteg på den bildningsbana, som är grundvalen för allmänt väl och trefnad, och de möjliga olägenheterna af en alltför centraliserad inflytelse på lärare-klassen afhjelpas då lätt. Vi hafve visserligen på denna bana börjat göra ndgot för folkets fördel; men det ser ut, som om vi äfven i denna del, såvida den tyska grundlagen kommer till fullt utf örande, I skulle få åtskilligt att lära. Att i fråga om församlingsrätt, föreningsrätt o. s. v., tyska lagstiftarne hysa bättre begrepp om folkens sanna behof och fördel, än landshöfdingen och landtstaten i Calmar, kunde man väl förmoda. Men att dessa begrepp också bringas till utförande, under en tid, då tvedrägtens fackla brinner i Tyskland med full låga, är ett vackert bevis på tyska lagstiftningens framsteg. Ungefär enahanda förhåller det sig med omvårdnaden för domaremaktens sjelfständighet. Men vi måste afbryta vår jemförelse, som blott är ämnad attfästa en allmännare uppmärksamhet på den beslutade nya tyska grundlagen. Tysklands förhållanden hafva länge och mäktigt inverkat på vårt fäderneslands. Vi måste derföre betrakta de förändringar, som der göras, med stort interesse. Och vi kunne derföre icke annat än lifligt önska en lycklig utveckling af de principer, denna nya grundlag innehåller, inom de särskilda staterna; heldst vi motse, att många stridiga interessen skola till en början söka motsätta sig eller afleda all sådan. — — ——Hn — —— ää— ——