Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 januari 1849, sida 1

Samhället är vandt vid uppoffringar. Det har ofta visat, att det anser, det de summor, som bereda bildningens seger öfver råheten och dygdens öfver brottet, icke förgäfves blifvit utgifna. Och detta är väl också den materiella rikedomens skönaste prydnad, högsta värde och största förtjenst, att den, rätt använd, kan leda till industriens och arbetsflitens upphjelpande och till de intellektuella, moraliska och religiösa begreppens utveckling och mognad. Om än räddningskusen behöfva mindre understöd, än andra bildningsinrättningar, alldenstund de förra till sin natur äro praktiska och industriella samt, en gång satta i verksamhet, sjelfve i betydlig mån bidraga till sina förnödenheters anskaffande; så behöfva de dock, särdeles i början, och innan de vunnit stadga, icke så obetydliga bidrag från enskiltas hander, eller statens kassa. Och de förtjena det äfven lika mycket som andra samhällsinstitutioner, ty de afhjelpa en verklig statsekonomisk brist, i det de befria sta ten från olägenheten af en mängd lösdrifvare, tiggare och tjufvar, på samma gång som de uppamma trogna tjenare åt husbönderne och ariftiga arbetare inom kommunerna: , Räddningshusen bygga likväl sina förnämsta förhoppningar ej mindre på allmänna eller enskilta medel, än på sin egen industriella eller moraliska kraft, understödd af tidehvarfvets bättre genius, som i så många rigtningar lemnar spår af sin oemotståndliga inflytelse. De sluta sig till kedjan af samfund, föreningar och institutioner, hvilkas ändamål är att söka bereda en framtid ifven för proletären, slafven och hedningen. De iro naturliga bundsförvandter till fattigvärd, skydsföreningar, missionssällskaper och andra filantro—