Uvarjehanda. Insändt. De fyra årstiderna. Romans. Vårens vindar skalkas i syrenen, lärkan gungar qvittrande på grenen; bäcken polskar på sitt golf af sand, grönt med sippor vexlar vid dess rand. På den gröna bänken under linden Rolf med Ingri njöt af aftonvinden; Ingri var så vacker, Rolf så kär — snart två ringar blefvo bytta der. Blå står himmelen och grön står skogen, brodden gryr i spåren efter plogen; grann en majstång prålar midt i byn, rundt kring den står glädjen högt i skyn. Ingen dock som Rolf och Ingri svängde, så att det i bord och fållbänk dängde. Polskan henne förde vid hans arm, hvilan honom drog till hennes barm. Mogna rågar uppå åkren gunga, hemskt kornblixtrarne kring fältet ljunga, svalan flyger bort till söder jord från sitt kalla bo i kulen nord. Genom rågen svängde Rolf sin skära, nekerna seen bundos af hans kära; kom så qvälln med slotteröl och dans; då stod brölloppet med ståt och. glans. Hungrig varg till vintrens fest är buden, skogen står i hvita högtidsskruden, månen speglar sig i fruset haf, drifvan knarrar under gångarns traf. —2011l1iihhh A BEBE2