Kejsaren var räddad. Ett jubelrop, väldigt som braket af en störtande lavin, åskade ur dalen ... Efter att ur jägarnes medförda förråder ha blifvit vederqvickte, företogs nedstigandet. Förenadt med otaliga svårigheter, lyckades det dock, och efter två timmars förlopp, befann sig kejsaren på det ställe, hvarest den andlige samma morgon bjudit honom nattvarden. Här nedkastade sig den riddade, och med honom hans tillgifaa folk, för att i bönens ljufva språk tacka den Högste för befrielsen. Och från kyrkorna skallade klockornas klang och väckte det slumrande eko i bergen... Kejsaren glömde ej sina räddare. Utom alla de belöningar, som i rikt mått strömmade öfver de lycklige, dubbades de af Maximilian till riddare, och erhöllo, till evärdelig hugkomst, nya slägtnamn. Karl, i hvars armar kejsaren sjönk afdånad, erhöll namnet Oheim, och i vapnet ett stenbockshufvud med sju fallande bloddroppar. Mauritz, som till kejsaren ropade sitt halloh l nämnde han Hallauer, med en springande stenbock och en alpblomma i vapnet. VIL. Låtom oss kasta ännu en blick på brottslingen