rr a —7— ———— Och deras styrka underkastades också ett hårdt prof. Endast tum för tum, hvart och ett köpt med de modige jägarnes svett, skred kejsaren uppåt, på sin luftiga färd, följd af tusendes ögon, af tusendes välgångsönskningar. Vägen upp till klyftan var visserligen ej lång: endast tio alnar; men stora faror omsväfvade likväl ännu det arma dödsoffret och lurade på det vid hvarje utskjutande klippblock. På det nedfällda tåget sväfvade nn kejsaren öfver afgrunderne. Med återvunnen skarpblick och rask sinnesnärvaro insåg och afböjde han de närmaste farorna; han höll sig alltjemnt medelst fötterna, aflägsnad från bergväggen, då han stundom kom den alltför nära; ej nog med att hans händer ristades blodiga: tåget kunde lätt afnötas mot klippans utspringande skarpkanter ... Det förgick några gräsliga, fruktansvärda minuter. Ändtligen, efter otroliga kraftansträngningar, nådde kejsaren klyftans rand. Det återstod ännu ett kraftfullt tag, det sista. Karl fattade nytt tag. Med hela sin styrka, flerdubblad af ifvern, halade han in på tåget: det kostade honom hans blodsvett, hvilken i klara rubiner perlade på pannan och nedföll på kejsaren. Denne samlade återstoden af sina krafter: ett väldigt språng, utfördt med Karls sista ansträngning ... och med utropet: O heim! o heim!, sjönk han afdånad i sina befriares armar ...