—— —v—lf ————— —— Italienarn Singlio, för att sedan alltid vända oss från denna skuggbild på vår tafla! Sedan kejsaren lyckligen blifvit återgifven sitt trogna folk, hvilket med höga jubelrop och den mest slösande frikostighet belönade hans modiga räddare, skyndade Singlio, jagad af en dunkel aning, att taga reda på, hvilka dessa voro. Med den djupaste bestörtning hörer han Karls namn, ser hans, förhatliga anletsdrag. Skjutande skulden på ett illamående, som ingalunda var låtsadt, skyndade han att återvända från dalen, medförande den gamle, som nygirigt sporde efter de bjeltemodiges namn. Jag sökte förgäfves ta reda derpå, svarade Singlio lugnt. Somlige sada, att det var ett par af kejsarens hofbetjening, andra menade att de voro bergsmän. vJa-ja, hvilka de än äro, så ha de gjort sin lycka i dag, — en lycka som, min själ! är afundsvärd, förmälte den gamle. De ha också gjort sig förtjenta deraf, försäkrade Italienarn. Deras bragd är lika sällsynt, som djerf och vacker. : Hemkomne, anhöll Singlio att på ett par timmar få aflägsna sig. Stephens biföll, med en varm önskan att snart få se honom åter, frisk och sund. Singlio störtade ut. Några timmar sednare stannade framför Ste