— ——56——— ——— Nu äterstod det värsta. Vi ha nu åtminstone kejsarens dyrbara person skyddad från den värsta faran, nemligen att bli bortsopad af stormvinden, som snart, efter alla tecken uppvexer, yttrade Karl. Nu återstår att pröfva huruvida vi ega nog krafter att hissa upp den reslige mannen. Plötsligt afbröts jemren nere i dalen af ett glädjeskril kejsaren lefver! ...Gud! kejsaren är räddad!... Hvarje öga blickade omedelbart upp mot klippranden; och se! kejsaren hade till hälften rest sig upp och stödde sig mot klippväggen, långsåt hvilken ett tåg hastigt gled... Sorgen gaf hastigt vika för en jublande glädje, och ett tusenstämmigt bravorop helsade de behjertåde, som mäktade utföra denna hjeltemodiga och djerfva handling. Man har vansnat oss nere i dalen; — hör du sorlet af deras hurrarop, frågade Mauritz. Jag hör det, svarade Karl lugnt. Dock är hälften ogjordt ännu: jag fruktar, att nedstigandet — om ej rent af omöjligt — likväl blir en smula svårare, än uppklättrandet. Ja, nog kommer det att kosta oss en och annan skräma ... Men jag hoppas på ett godt slut. ä Nu må vi, i Guds namn! företaga oss ett prof på vår styrka... Är du färdig, Maurita 2 Ja. v