Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 januari 1849, sida 1

ne mindre på, än på framställningen af dessa läror som rena förståndssatser; icke en fördomsfri exegetisk och historisk forskning i samråd med det inre lifvets erfarenheter, utan en torr, kall Aristotelisk logik förde regementet ibland dem; kristendomens enda lefvande praktiska interesse blef — polemiken; och icke blott katoliker och reformerta, utan alla och allt, som i det minsta afvek från det symboliska lärobegreppet, antändes med eld och bestreds med hetta. Papismen uppstod i ny gestalt; samvetena tvingades af concordieformeln så, som förut af concilierna; och i stället för jesuiter och kardinaler, påfvebuller och kanonisk lag med thy åtföljande bål och bannlysningar, uppställdes nu en väldig här af stridslystna lärda med symboliska böcker och den gamla åter upptagna skolastiska filosofien som vapen i händerna. Det blef ej mera kristendom, ej heller påfvedom, utan Eutherdom, hvarom man stridde. — Dessa strider, hvad bära de vittne om? Att man ännu ej fattat religionens väsende, att man ansåg dess begrepp ännu, som förr, ligga antingen i ett veta eller i ett handla efter ett dödt satsvisendes tusende reglor och föreskrifter. Den enkla satsen, kristendomens hufvudsats, som är uttalad redan i Joh. 3. 2-3, att endast den, som inom sig, uti sin känsla, erfarit den hela menniskan skakande revolution, som kallas nyfödelse, kan vinna Fånnedom om Gud och Hans rike, — endast denna sats förbisägo de i sin satsifver. Nu har en reaktion mot denna ensidighet uppstått. Vetat och vetenskapen om Gud härledas ur kärleken och tron på honom. Anselmi valspråk: jag söker icke att förstå, för att tro; utan jag tror, för att förstå; ty den, som ej tror, skall ingen ting erfara, och den, som ingen ting erfarit, skall ingen ting förstå har åter blifvit teologiens. Denna rektifikation af de teologiska kunskapsarterna är dock inskränkt till ett helt ringa antal teologer. Flertalet, hvaribland hela det tjenstgörande presterskapet, står ännu qvar på den gamla teologiens ståndpunkt. Deraf denna svaghet i det sedliga lifvet, deraf detta teologiens bristande inflytande på samhället. I det hela flyter ännu kristendomen som en samling af begrepp och satser, hvilka uteslutande höra presterna till att känna, utanpå, ej införlifoad såsom ett nytt element hvarken med individens eller statens innersta lif. Så länge religionens väsende sättes uti veta eller handla, kan också kristendomen aldrig blifva annat än en ny laglära, ett nytt sätt att lära känna Gud, en ny series af sedepligter. Det vigtigaste, kraften att älska Gud och lyda hans nya bud, felas ännu alltid,