Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 januari 1849, sida 1

VII Ja, det lider intet tvifvel: kejsaren är död, — så ljöd den allmänna öfvertygelsen, hvilken, mun från mun, i en tyst, sorglig hviskning gick dalen igenom. Så djup, så fruktansvärd var den sorg, af hvilken alla sinnen intogos, att man ej högt vågade yttra hvad man likväl inom sig var öfvertygad om. Dyster färtviflan afmålade sig i allas blickar; dödsbudet stod, i sorgens: dystra teckenspråk, att läsa på allas anleten. Smärtan var lika djup, som förlusten tidig och dödssättet förtärligt ... Också vattnades hvarje öga af tårar, hvarje bröst höjdes af suckar; alla lippar rördes till bön för den aflidnes själ. Emellertid hade Karl och Mauritz, på bergets motsatta sida, klättrande fortsatt sin väg uppåt, trotsande tusentals faror och besvär. Deras fötter trampade en väg, den ingen före dem beträdt. Ett enda felaktigt steg på den smala gångstigen ... ett enda oriktigt beräknadt språng, från klippa till klippa, öfver de gapande svalgen ... en enda ovarsam ryckning på de bräckliga handfåsten af ur remnorna framskjutande törnbuskar, vid hvilkas rötter de, hängande öfver brådjupen, fasthöllo sig... skulle ofelbart störtat dem i afgrunderna. Flere gånger gledo de djerfva klättrarne mer än en manslängd tillbaka mot djupet, — men modet: svek dem aldrig, och