Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 januari 1849, sida 1

så länge ej känslan öppnas såsom religionens rätta hem och verkstad. Teologer och filosofer må säga, hvad de vilja, menniskan är och blir ändå sådan, som hennes känsla är. Är denna ej uppfylld och lifvad af Guds anda, betyda vetandets skatter och sedebudens föreskrifter alls intet. I tanken, i orden, ja till och med i många handlingar äro vi goda kristna; men grundkällan, hvaruti vårt innersta visende har sin tillvaro, sitt lif, sitt ursprung, sin verksamhet, kan ändå vara skild från Gud och ej hafva den minsta gemenskap med den oändeliga oceanen af Hans eviga kärlek: En dunkel aning af religionens sanna begrepp uppfyller tiden. Derföre blifver kyrkogången allt mera sällsynt, emedan kyrkotjensten, predikan, massan af olikartade böner, omblandning af verldsligt och andeligt på ett mekaniskt sätt, ej qvadrerar med detta begrepp. Endast sådana prester, som mera än andra tala till känslan, äfven om talet vore blotta floskler och det hela blott ett sätt att fånga åhörare, höras med uppmärksamhet. Man tycker sig i deras tal liksom känna en fligt af religionens väsende, ehuru man kanske straxt derefter anser intrycket för en villa. Hvad bevisar detta? Att trots alla dogmatikens bemödanden att vrida religionens väsende på sidan om den punkt, der det verkligen befinner sig, menniskonaturen, detta verk af Guds härlighets makt, ändock korrigerar sig sjelft och sträfvar emot. Öppna nu, istället för att tillsluta källpunkten för religionens rötter i den menskligt andeliga naturen, och du skall få se, att af religionen blir ett träd, löfrikt och friskt, hvilket öfverskuggar familjeoch samhälls-lifvet, samt skänker dem båda all den kraft och frid och ljus, som religionen bär i sitt sköte. Men så länge du undanhåller denna punkt och ej vågar att plantera religionens träd i den jord, der det ensamt kan växa, skall du finna det mera eller mindre förtorkadt, men alltid i förtviningstillstånd. Du må nedmylla dess rötter aldrig så väl på kunskapseller begärelse-förmågans vida fält; sätter du dem icke i Känslan, åtminstone sä att hjertroten får gå ned i denna förmåga, så arbetar du ändå förgäfves på religionens utbredande. Ty hvarje frö har sin jordmån, der det gifver frukt hundradefallt, om det ock skulle kunna bära någon frukt på en mark, främmande för dess innersta väsende. Vet då, att ditt högre lif i Gud: har sin egentliga grund och botten i — känslan. Vet det, och räds ej, att sprida. detta begrepp till andra! ) , ) Det torde ej behöfva försvaras, att i en tidning införa artiklar af denna beskaffenhet, då de röra sjels