Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 januari 1849, sida 3

MIM val — I — NR nr J3 ER DR Vv AULA ; äro de, som föras i hvarje enskildt rum mellar dess innevånare inbördes; de yttre föras emellan de enskildta rummen, eller emellan flere a dessa förenade, eller till och med mellan hela gångar, i hvilken händelse kriget blir ett coalitionskrig. Under ett sådant krig äro naturligtvis alla vägar och ingångar ytterst osäkra, i det man riskerar att få åtskilligt i hufvudet på sig. Kriget slutas merändels först då, när alla parterne äro trötta deraf; man slutar då en vevig fred, som varar till nästa förmiddag. I ett sådant hus på 3:dje våningens 5:te gång N:o 7 bor en samilj, som bestär af en man, jemte hans hustru och moder. De hafva ingen hyresgäst, emedan de blott hafva ett rum, hvarigenom en annan familj dessutom -har sin genomgång, och hvarest värden dertill förbehållit sig att få inlägga en del gammalt jern. Detta rum är således på en gång boningslägenhet för en familj, förstuga för en annan och packhus för en tredje. — Mannen har titel af kommissionär, eftersom han en gång uträttade några kommissioner åt en norsk skeppare. Dessa kommissioner blefvo för resten hans olycka; ty, i det han resonnerade sålunda: kommissionshandel är den solidaste handel, och jag kan naturligtvis alltid få kommissioner, gifte han sig på kommissionerna och tog sin mor i huset, detta sednare dels af sonlig kärlek, dels också emedan modren hade en liten pension. Hans hustru och mor kunde icke väl förlikas; ja man kan till och med säga, att de förliktes mycket illa, emedan de stundom slogos. Mannen afhäller sig så mycket möjligt är att inblanda sig i deras trätor, i det han erinrar sig det gamla ordspråket: Den som sig blandar i andras tvist, Får skam till tack för sin flit till sist;och för alla menniskor passar detta ordspräk, blott icke för honom, stackars karl; ty när de två blifvit sams, anfaller hvar och en af dem honom, för det han icke tagit parti. Det är således icke underligt, att mannen blifvit af ett mycket retsamt och buttert lynne, särdeles emot sina kreditorer. Sådana har han åtskilliga, men dock icke på långt när så många, han önskade. Han beklagar sig till och med märkvärdigt nog, att han har så få; han säger att det är en skam, att folk icke ger honom kredit — oaktadt han vet, att de då skulle blifva hans kreditorer. En af dessa kreditorer har han under sig; denne bor nemligen på andra våningens 5:te gång N:o 7. År 1848 blef han skyldig denne man 3 r:dr på ett par benkläder, och det oaktadt att skräddaren tagit för princip att aldrig lemna kredit. Härmed tillgick på följande sätt: Skräddaren var i likhet med alla skräddare en ifrig politicus och hade länge förutspått, att Ludvig Philip icke skulle komma lefvande i sin graf. En afton i Februari månad — just samma afton, då benkläderna skulle vara färdiga — kommer kommissionären bort i ÄN:o 4 på Amagertorg och läser i Berl. Tidningen, att Ludvig Philip var förjagad. På ögonblicket skyndar han med tidningen till skräddaren, som stod och höll på att prässa benkläderna, och visar honom underrättelsen under förtjenta loftal öfver hans skarpa profetiska blick. Under det skräddaren läser, drager kommissionären benkladerna på sig. Skräddaren, som kommit i ett förträffligt lynne, skrattar och säger: Ni ämnar väl icke gå med opressade benkläder? Kommissionären svarar, att han blott vill gå med dem i afton för att fira Ludvig Philips förjagande, i morgon skulle han skicka ned dem till pressning. Men detta a4i morgon kom först i Oktober; ty då skräddaren nu med största otålighet fordrade sina pengar, skickade kommissionären benkläderna ner för att blifva pressade, med det erbjudande, att skräddaren kunde behålla benkläderna som pant, i fall han icke längre ville kreditera honom betalningen. Härmed var dock skräddaren ingalunda nöjd, utan skickade benkläderna tillbaka och fordrade sina 3 R:dr. Kommissionären svarade härpå, likasom på alla sednare uppfordringar, att han icke kunde betala opressade benkläder. Så stod saken någon tid. Det var en eftermiddag etc. ete. — som det brukar stå midt i romanerna — Med långa steg gick skräddaren upp och ned på golfvet med missnöjets fåror på sin panna. Flyttningsdagen var för dörren, och han skulle betala en månads hyam 1 25 e J . 2 ra TO — OO, —