Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 januari 1849, sida 2

tillintetgjort hennes ljufvaste hopp, slitet från hennes hjerta dess dyrbaraste föremål? O nej, min far! du vill ju ej med köld stöta från dig din Francisca? Du vill ju ej med qval förbittra lifvet för den, som ensam står qvar att vårda din lefnads höst? Du lofvade ju min mor, den du så ömt älskade, att göra ditt enda barn lyckligt. Du tvekar! O, tag åter din stränga dom! Du vill ju ej bryta mot det sista löfte, hon, min mor, affordrade dig?Och Francisca log då englalikt ur tårarne. och hon lindade sin sköna arm kring den gamles hals, smög sig så barnsligt tilltörlitande till hans hjerta, att molnet på hans panna flög bort i sällskap med det stränga uttrycket i hans anlete. Den gamle var djupt rörd, och föga fattades, att han bifallit sin dotters bön. Men, kära Francisca! besinna: jag kan ju ej gå från mina ord, — jag måste således ... Ack, du kan, om du blott vill, goda fader! Låt min hand åtminstone förblifva fri. Detta nekar du ju ej din dotter? Hvad jag då alltid skulle älska dig! Hvad du skulle finna dig nöjd med din Francisca! ... Det gör mig ondt, svarade den gamle, bemödande sig att qväfva sin rörelse och återgifva sina anletsdrag deras hårda uttryck, — omen jag måste afslå din begäran. vMen att ett par dagar uppskjuta mitt offr.