Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 januari 1849, sida 1

St varit, eller med honom Ööfverenskommas kan. en sådan utgång, som tidsandan kräfver och folkets pluralitet åstundar. Handlar ej regeringen sålunda, ger hon sig blott sken af att verka för det allmännas interesse, under det hon i hemlighet blott gynnar sitt eget eller några få enskiltes, ja måhända tillochmed i denna afsigt underblåser den splittring, som eger rum mellan vissa politiska fraktioner: då har hon förverkat folkets förtroende, eller om man ej vill döma så strängt, gjort sig förtjent af det allmänna misstroende, hvilket ovilkorligen måste blifva en följd af ett så beskaffadt handlingssätt från hennes sida. Hon har väl icke öppet visat, att hon föraktar folket och dess rättmätiga ånspråk; men hon har åtminstone visat, att hon är liknöjd för dess aktning, kärlek och tillgifvenhet, när de icke kunna vinnas utan uppoffring af egna åsigter eller inbillade interessen. Vi säga med flit vinbillade interessens, emedan vi anse det för ganska problematiskt, huruvida en ärftlig konungamakt (som naturligtvis måste erkännas vara en högst f örnuftsvidrig auktoritet, alldenstund man, hvad en sådan beträffar, alltid måste förutsätta regentdygder såsom ärftliga inom en familj genom flera led) i någon enda civiliserad stat kan hälla sig i längden, om den icke har nägot rotfäste i folkets tillgifvenhet och högaktning. Älskad af folket kan aldrig den regering blifva, som vill inbilla sig sjelf och nationen, att hon ensam är innehafvare af all den visdom och ofelbarhet, som erfordras för att kunna bedöma hvad som tjenar till ett lands ära och lycka, och hvilken antingen. på grund af en slik arrogant sjelftillit, eller af kärlek till sina företrädesrättigheter, eller af fruktan för att misshaga några aristokrater och hierarker, eller af allt detta sammanlagdt, tillegnar sig ett predominerande inflytande på alla grenar af statsstyrelsen. En sådan förmätenhet, egennytta, dubbelhet, eller hvad nu ett dylikt beteende bör kallas, måste ovilkorligen försvaga konungamakten genom att göra den misstänkt. Befinnes förr eller sednare misstanken hafva grundade skäl att stödja sig på, så går den lätt öfver till hat, och är det en gång kommet så långt mellan regent och folk, så är konungamaktens fall hardt nära och ytterst svårt att förebygga. Historien är rik på exempel, som bevisa sanningsenligheten af dessa satser. Det var det ultrarojalistiska partiet i Frankrike, hvilket, under restaurationen, genom dess orimliga fordringar att ånyo komma i besittning af sitt fordna välde, underminerade konungamakten och mot sin vilja förberedde dess fall. Den försigtige Ludvid XVIII förstod väl någorlunda att hälla detta anspråksfulla parti i tygeln; men under Villeles minister kommo royalisterne kronan att vackla på Carl X:s svaga hufvud. Denna ministers fall: fördröjde väl någon tid konungamaktens undergång, och dess kredit började tillochmed att repa sig under Martignacska ministerens kloka och liberala styrelse; men mer än förAnka dam EOAAA dot AaUjaka Mona