ket väl insäg den klarseende Martignac, att ingen makt i verlden är i ständ att undertrycka en upplyst, enig och kraftig. nations fordringar på delaktighet i ledningen af de allmänna ärenderna; hvadan han ock, genom att gifva nationen ett mera fritt spelrum, att, oafhängig af konungamakten, sköta och handhafva sina kommunala angelägenheter, sökte att afleda dess anspråk på att erhålla delaktighet i sjelfva statsstyrelsen; men det ultraroyalistiska partiet, som hade vetat att bemäktiga sig den slöe och egoistiske konungens öra, hvilade icke förr, än det hade störtat den insigtsfulle och liberale ministern samt förmått den förblindade regenten att i dess anda bilda en ny minister, med den förmedelst sin stolta och despotiska karakter samt sina reaktionära grundsatser allmänt hatade furst Polignac i spetsen. Och hvad blef väl följden häraf? Jo den, att då den mot folkfriheten afvogt sinnade ministeren sökte att med våldsamma medel befästa konungens och försvaga folkets makt, så utbrast 1830 års revolution, som ej blott störtade den förhatliga ministeren, utan kostade den svage Carl X krona och rike. När regeringen nu i yttersta nöden grep till ultimå ratio; d. v. s. påkallade bistånd af krigsmakten, hvilken, enligt regeringens sätt att uppfatta och betrakta sakerna, allsicke hade något med grundlagen (kartan) att beställa, då inträffade den spådom, som man kort förut läst i en allmänt spridd tidning, nemligen, att bajonetterna i våra dagar äro begåfrade med förstånd. — Orsaken, hvarföre det s. k. medborgarekonungadömet sjönk i grus under den Guirotska ministeren och nödgade så väl ivmedborgare-konungenssom hans konseljpresident att utbyta deras lysande ställning mot ett par tidnings-redaktörers underordnade och anspräkslösa roll, är så allmänt bekant, att den ej här behöfver anföras. Huru lättfattliga än dessa historiens närmast till hands liggande lärdomar än tyckas böra vara för enhvar i allmänhet och för statsmännen i synnerhet, så är man dock nästan frestad att tro, det desse sistnämnde uti ifrågavarande hänseende hafva svårare att fatta dem, än andra menniskor, så vida man icke får antaga, att de äro rent af slagne med blindhet. Annorlunda kan man ej för sig reda orsaken, hvarföre den verldskunnige diplomaten furst Metternich icke kunde inse, att han, såsom befälhafvare på det kejserliga österrikiska statsskeppet, borde hafva refvat seglen och förändrat kurs, innan de himmelshöga revolutionsböljorna slungade konom frän rodret och kastade honom, lik en skeppsbruten, på en främmande kust, der han nu, såsom man hör förtäljas, i förening med den franske exkonungen och exministern, fördrifver tiden med att redigera en tidning. Få nu se om detta fordom så mäktiga triumvirat, som under loppet af så många år i sina händer höll den europeiska kabinetts-politikens finaste och hemligaste trådar, ämnar att upplysa sina fordna kolleger om, huru de böra styra statsskeppen för att undgå de klippor och blindskär, på hvilka det sjelf strandat! Det bör nu kunna hafva hunnit uträkna, huru mycket den allmänna opinionens strömsättning bragt hvar och en af mi ör 3 A