Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 januari 1849, sida 1

1615 1 IIIN. J. Gumperts boklåda. I ren på sätt brukt lystnad, hvilka sakverkligheter låta sig förklara, blott man erinrar sig, att äfven krigarne tillhöra det borgerliga samfundet och sälunda hvarken kunna eller vilja tjena till ett redskap att förtrycka sig sjelfve. Detta är icke blott den nuvarande generationens kännetecken; ty tidsandan har genom alla tidsåldrar förblifvit sig lika. I samma män som ypplysningen steg hos de gamle Grekerne, inskränktes äfven konungamakten, och då civilisationen hade stigit till en höjd, som måhända icke något enda annat folk (i synnerhet hvad statskonsten beträffar) i sednare tider har uppnått, blef denna makt, på ett par undantag när, afskaffad i samtlige de grekiska staterna. En monarkisk regering kunde hos de bildade Grekerne betrygga sin existens blott derigenom, att hon respekterade undersåternes rättigheter samt lämpade sig efter deras begrepp och sätt att uppfatta tidsförhållandena. Af dessa på historisk grund fotade fakta kunna härledas de ofelbara slutsatser, att när en konungs rådgifvare hafva gjort till sin uppgift att efter yttersta förmåga söka befästa konungamakten, eller, såsom man behagar kalla det, göra konungamakten stark, så kunna de icke välja något säkrare medal att motarbeta detta sitt eget syftemål, än genom att råda konungen att sätta sig emot alla de folkets fordringar och anspråk, hvilka icke harmoniera med regeringens egna åsigter af saken. I synnerhet gäller detta hvad beträffar lagstiftningen; ty intet är naturligare och med nutidens begrepp om en konstitutionelt-monarkisk regeringsform mera öfverensstämmande, än att medborgarne sjelfve medelst lagar bestämma de grundsatser och reglor, efter hvilka de vilja styras, öfverlåtande verkställandet af desamma åt den andra statsmakten, som, om icke de mest tvingande omständigheter så bjuda, icke bör sätta sig emot denna af folket yttrade önskan och vilja. -— Men, invänder man måhända, det är för en minister icke så lätt att erhålla en någorlunda pålitlig kännedom om, hvilka reformer, som åstundas af allmänheten och hvilka som ästundas af blott en eller vissa fraktioner af densamma. Kan nu ministeren icke förskaffa sig denna kännedom, så har regeringen under så beskaffade omständigheter ingen annan norm att rätta sig efter, än sin egen öfvertygelse. — Det måste medgifvas, att dessa och dylika invändningar under vissa bjudande omständigheter kunna vara af nägon vigt; men ser regeringen t. ex. en sak gång efter annan förekomma i nationalförsamlingen och finner hon, att den ovilkorligen skulle gå igenom, om ej ett oförnuftigt och tidsvidrigt representationssätt lade hinder i vägen derföre; finner hon vidare, att den understödjes af folkets stora majoritet utom riksförsamlingen, och att behofvet med hög röst påkallar dess genomdrifvande för vinnande af ett bättre samhällsskick: då blir det hennes ovilkorliga pligt att ställa sig fram för en sådan makfnsljiocande sak och söka voifva den