De falska begrepp, vi göra oss om religion; och dessa begrepps inflytande på våra kyrkliga institutioner. Vi föreställe oss vanligen, att religionen består i kunskap om Gud så, som den äldre religionsvetenskapen gjorde, hvilken derföre kom att stanna i metafysiskt grubbel, eller också i handling så, som Kant, Fichte och hans skola föreställde sig, hvilka ur lydnaden för det praktiska förnuftets kategoriska imperatif härledde kunskapen om Gud. Betrakta vi dessa begge motsatta åsigter, så upptäcke vi, att det ligger något misstänkt redan deri, att religionen i båda fallen förlorar sin sjelfständighet; i förra fallet blir nemligen handlingen ett supplement till kunskapen; i sednare fallet kunskapen ett supplement till handlingen; i intetdera fallet står religionen, fri och sjelfständig. Från en annan sida inses det falska i dessa begrepp ändå bättre. Vore kunskap religionens väsende, hvilka religiösa menniskor skulle då de lärda vara! Huru lätt vore det då att bibringa religion! Antages åter handlandet för religionens hufvudkarakter, så skulle inga mystici och kontemplerande personer, hvilka litet eller intet sysselsätta sig med handla, kunna anses religiösa, hvilket de dock äro. Hvarken uti ett handla eller i ett veta kan således religionens väsende bestå. Hvari då? Den andliga naturens hufvudförmågor räknas ju vara 3, kunskaps-, viljoeller begärsamt känslo-förmågan? Vi hafva alltså ännu en förmåga, som lemnats utan afseende. Just i denna består religionens sanna väsende, i — känslan. Ieke i ett blott lära känna, ej heller i ett blott på handling utgående viljande, utan i en, dem båda omfattande känsla, en känsla, hvilken lika mycket sträfvar att blifva medveten af sig sjelf genom kunskap, som den söker ett uttryck uti handla, uppenbaras religionens grundväsende. Visserligen ligger något religion äfven i de sekundära känslor, som uppväckas genom kunskapseller viljo-förmågans verksamhet, men icke egentligen; ty vid blotta anblicken af en i andakt församlad