— ————— ——————— ———— — alpjigarns lifliga, manligt sköna anlete, — i hvilket en djup sorgbundenhet afmålade sig, — under det hennes lena, hvita hand lekte med hans lockar. Hvad tiden ilar, då stoftets barn fira sina fröjder,, hviskade Karl med en suck. Det synes, som unnade oss det afundsamma ödet endast qvalets giftiga ögonblick, då det tillåter dessa att läångsamt... förfärligt långsamt. ... skrida förbi våra ögon, och likasom . visar oss de halft stannade hjulen i det machineri, som förer dem framåt.... då deremot glädjens stunder med blixtsnabb fart hasta ur vår åsyn. Dock — det måste väl så vara..... Å vJa, tro mig, älskade Karll hviskade Francisca med sin ljufva röst, den store guden styrer nog allt till vårt bästa. Och hvarför skulle han icke det? Hvarför skapade han sina barn, då han på samma gång dömde dem till evig sorg, eviga försakelser? Nej, Karl! så kan det icke vara!... Den store fadren är ju fullkomligafe, än den fullkomligaste bland oss?... Nåväll då eger han ock ett ömmare, ett huldare fadershjerta, än den bästa jordiska fader. Och då han eger detta hjerta, tror du då, att han med likgiltighet skulle kunna åse, huru hans händers skönaste verk, hans barn, vrida sig under motgångarnes och qvalens tortyr? Måhända pröfvar han oss till en tid...men sedan! ... (Forts.)