lefnadsbeskrifningar och dels berättelser om hans mord) samt dessutom elfva porträtter, tre bröstbilder, 2 sorgmarcher, 2 sånger för en stämma, 5 sånger för fyra mansröster, 9 dikter m. m. hvilka alla hafva Robert Blum till föremål. Till Skolgossar. Snösparfven och den vettgirige kunna båda, om de vilja, gå öfver gränsen för den eviga snön. Om visiter. När menniskan icke mera är sin egen vän, så går hon till sin broder eller syster, som ännu är det, på det de måtte tala mildt till henne och återgifva henne lif. En fråga. Det är något hos vissa menniskor, som intager oss trots alla fel och tadelvärda egenskaper — hvad är det? Jag vet icke. Men det är visst, att somliga menniskor sätta pallissader omkring sig af artighet och köld, medan andra draga oss till sig genom sin uppriktiga godhet och oförställda vänlighet. Erfarenheter. Genom umgänge med verlden, slå vi ut och kringbläddras som till fullständiga pionblomster; ei grannskapet af en enda älskad varelse och ge-— nom dagligt umgänge med honom, blifva vi åter som knoppar, färdiga att skjuta nya blommor; nya toner anslås på lifvets resonnansbotten; ett nytt sätt att vara, tänka, se och känna allt som omger oss, utvecklas; det stela, förbehållsamma väsende, hvarvid man vant sig, aflägges; gamla bleka minnen uppfriskas; man blir barn på nytt, och — lycklig. Somliga menniskor och andra. Att rätt inbinda hjertats fria sträfvan i konventionens bojor är ett problem, hvilket somliga menniskor aldrig, så länge de lefva, kunna lida. Andra åter, som kunna konsten, bära af fruktan för hvad verlden utstakat som rätt och passande, evigt inom sig de ord, hvilka, utsagda, kunnat för dem öppna källan till den renaste sällhet. De förra äro vida lyckligare i sin fria okonstling, än de sednare i sitt konstlade tvång.