Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 december 1848, sida 2

mii A 8 bidrog egenkärleken, lika mycket som oförmågan att fly, att han stod orörlig. Skulle han vil vidröra trycket af sin bössa och nedlägga qvartermästaren död på stället? Men vid bullret af skottet kunde ju Robert och hans kamrat — hvilka i anseende till en krökning på gångstigen icke varseblifvit sin förman — de kunde ju tro, att Bastien skjutit på dem, och, misströstande att träffa honom sjelf, kunde de ju vara nog nedriga att skjuta Simonia, för att hämnas? Ställningen var ryslig. Utan att göra sig några förhoppningar öfver utgången af sammanträffandet, hade emellertid Bastien icke förlorat sin kallblodighet, och, då han insåg, att en blodig kollision var oundviklig, tänkte han endast på att sälja sitt lif så dyrt som möjligt eller åtminstone falla med heder. Gervais å sin sida tycktes vara ett rof för en nog besynnerlig bestörtning. Simonias skri, så ofta upprepade, så genomträngande, och med hvilka redan blandade sig ljudet af gendarmernas sporrar, hvilka klingade emot den steniga gångstigen, sade honom tillräckligt, hvilken orsaken var till Bastiens overksamhet. Gervais egen ängslan, hans oroliga rörelser tillkännagåfvo, hvad som föregick i djupet af hans själ: han fruktade, att den olycklige Bastien, förlamad af häpnad skulle, lefvande falla i deras händer. Han vil icke skjuta, emedan han enligt öfverenskomme