Litteratur. Picciola af Saintine öfvers. fran I7:de originalupplagan, Stockholm 1848. Pris I R:dr B:ko. Käre läsare! Är det med dig, som med mi 5 EB så läser du sällan romaner. De fylla tiden, men lemna de motsvarande frukter? En ledig stund hellre i sällskap med lefvande menniskor, än upptagen med läsningen af döda böcker. Så tycker. jag, utan att dock klandra andra, som tycka annorlunda. Nog af, romaner läsas sällan. Men Picciola — man sade att det var en blomma. Om en blomma en hel bok! Det måste ätminstone icke vara någon tendensroman. Allons enfans!, Och så började boken, blott för det egna skull, att välja en blomma till hjeltinna. I början gick det trögt, som det alltid brukar. Men stilens värma, tankarnes glöd ryckte mig snart med sig och det gick undan, raskt, som då en frisk vind blåser i seglen: Nu är det slut. Och för att bereda andra samma uppfriskande nöje, som skänktes mig, är det tillräckligt, att blott nämna det korta innehållet och säga ett ord om bokens tendens, ty den har verkligen en sådan, ehuru ej af det vanliga franska slaget. Picciola är, som sagdt var, en blomma, inträngd mellan några stenar på gården af ett statsfäangelse i Frankrike. Fången — läsaren får sjelf lära känna hans namn i boken, ledsen vid sig sjelf och hela verlden, sluter sig med varm käri lek till den lilla undanskymda och undanträngda blomman. Denna kärlek omskapar hela hans väsende. Han blir en annan, än den han var, vid sin ankomst till statsfängelset. Han får lust att lefva och fattar biittre tankar om menniskorna. Men de stora, som sällan förstå sig på små saker — jag menar Napoleon — höll med ens på att utsläcka föremålet för fångens varma kärlek och på samma gång förstöra alla de vilsignade verkningar, som denna kärlek redan frambragt. Han gaf befallning, att blomman skulle uppryckas med rötterna, men ändrade sig, genom en mellankomst af Josefina, som höll blommor kära. Fången fick behålla sin blomma och fick mera till: han fick genom henne friheten och en brud, hvilken ännu i dag, efter allt hvad vi hoppas, förljufvar hans dagar. Om en enda stackars liten blomma, der hon med kärlek omfattas, kan verka så mycket; hvad skola då större föremål, än blomman, under enahanda vilkor kunna uträtta? Min läsare, vill du blifva lycklig, så välj dig blott ett föremål att älska; men älska troget, varmt, oaflåtligt, och du skall blifva lika lycklig som vår f. d. fånge. iii AR SONEN