Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 december 1848, sida 2

—— —— aunyai — komsten af tvenne nya motståndare på en terräng, der han förut hade en fruktansvärd fiende, kunde han likväl icke besluta sig att draga fördel af det mäktiga bistånd, Moloss kunde lemna honom, för att sedan sjelf med mindre olägenhet möta de båda andra. Med öron och blickar sysselsatta ät det håll, hvarifrån bullret kom, igenkände han snart Simonias röst; han såg solstrålarne glimma emot tvenne karbiner, burna af dem, som jagade efter henne; han förutsåg, att det var Robert och hans kamrat, hvilka vid sitt uppvaknande erinrat sig det möte, som brefvet omtalade, samt beslutat att begifva sig till mötesplatsen, för att oförmodadt anfalla honom. Han ångrade, det han i sin blinda sjelfförtröstan icke insett, att just den fria tillgång till vapnen, hvilken han lemnade dem, skulle ingifva dem tanken på detta anfall, som var så lätt att verkställa. Tydligen var en katastrof oundviklig. Allt efter som Simonia nalkades branten, uppgaf hon allt gällare, allt talrikare rop. Utan tvifvel oförmögen att bekämpa de farhågor, som oroade henne, hade hon öfvergifvit Magdalenas hus för att uppsöka honom; hon hade då stött på de båda gendarmerna och försökt att komma dem i förväg, för att varna honom. — Men hvad skulle han besluta, hvad skulle han göra, hvad utvig skulle han taga? Draga sig tillbaka? fly? omöjligt. Honors Gervais skulle genast störta i hans spår. För öfrigt