för en hare, som satt nedhukad i gräset, än framför en rapphöna, som förrillat sig alltför långt från slätten; han lemnade då bössan i Sylvios hander och uppmanade honom att gifva eld på villebrådet. Men, vare sig af vårdslöshet eller oskicklighet, Sylvio rigtade antingen för högt eller för lågt, och Moloss, som då återkom utan byte, kastade på sin herre en blick, full af förargelse och svikna förhoppningar. På detta sätt hade de vid solens nedgång nått den högsta punkten af berget och lemnat till venster på en mils afstånd den sista ekskog, de genomvandrat. UHuru lång vig hafva vi qvar? frågade Sylvio. Annu denna sluttning att tillryggaligga,? svarade Bastien; dernere vid ändan af kanstanjeallken får ni snart se röken från min hyddas härd ... Häråt. Följ mig.v Inseende att Sylvio måtte vara trött, bjöd han honom härmed sin arm, för att hjelpa honom vid klättringen utför branten; hastigt framträngde till deras öron ljudet af en hvisselpipa, som återljöd från en af bergstopparne. Bastien stannade och besinnade sig. IIVvad skall detta betyda? frågade Sylvio, något orolig. Åh! ingenting! Oroa er bara icke ... Det är en signal, att något nytt förefallit, att man har någn väsendtlig nyhet att meddela mig.v