kritisk. Hvad var väl den obekantes afsigt med Sylvio? Sannolikt ingen vänskaplig. Och ingen menniska fanns i grannskapet, intet aflägset buller lit honom hoppas ett skyndsamt bistånd! Sylvio hade icke haft tid att göra dessa betraktelser, förrän den obekanta i ett par språng stod framför honom, utan att yttra ett ord, men med bössan rigtad mot hans bröst. I samma mån som Sylvio hann att beskåda dennes klädedrägt och utseende, öfvergick emellertid hans fruktan till frimodighet. Han var i sjelfva verket en rätt vacker ung man, den obekante: hans uppsyn var visserligen icke tilldragande, det är sannt, men den bar mera prägeln af den öppenhet och sträfhet, som utmärker slättboen, än den dystra förhärdelse, som hvilar öfver banditens anletsdrag. Dessutom påminde en viss prydlighet i hans kläder och äfven i hans linne om bättre dagar; det var en fullständig jägaredrägt: ränsel och skjutväska, stora, jernbeslagna skor, damaskor af skinn, rock af nankin och en stor grå filthatt, icke förglommandes en väldig stöfvare, som sprang vid hans sida. Holla! hvem är ni? hvad vill ni? ropade Sylvio nästan lugnad, när den obekante, befinnande sig på lagom afständ för att börja ett samtal, upplyftade bössan. -Ni har minsann gjort väl i att icke röra er