återvände, visserligen mindre blodiga än första gaängen, men alltför lifliga, att han, förbryllad af banditens köld, icke skulle söka första tillfälle att afbryta bekantskapen. I hvarje hänseende har ni gjort mig en tjenst, som förtjenar vederganningOlyckligtvis lär hvad jag eger synas er allt för ringa, herr Bastien. På min ära! se här allt, hvad jag har på mig, fortfor han, i det han framräckte sin börs, der några femfranesstycken klingade. Hvad nu? Har jag väl begärt en skilling af er? ropade banditen. Derefter öppnade han sin ränsel och sin jagtväska, samt satte sig på gräsvallen bredvid Sylvio. -Är ni hungrig? Behagar ni frukostera?, frågade han. OYAUMed er? sade Sylvio. Med hvem annars? ... För fan! inga ceremonierl7 ropade Bastien, något häftigt. Vid dessa ord upptog han ur ränseln ett rundt väl bakadt rågbröd, lök, salt, ost och en butelj vin, ur hvilken han ryckte korken. Skallsade han, upplyftande buteljen högt i luften och hällande så, att vinstrålen beskref en kroklinia från buteljmynningen till hans mun. Derefter räckte han buteljen åt Sylvio, som, intagen af en obeskriflig känsla, skyndåde att helt semihert taga plats vid hans sida. Men den unga studeranden var alldeles oerfaren i detta slags