ur stället; svarade denne, en rörelse, ett steg till — och ni hade varit död.Och med ett tecken åt Sylvio att se nedåt, undanröjde han med bösskolfven en af murgröna omslingrad törnbuske vid kanten af gängstigen, och visade honom en under deras fötter gapande ufgrund, i hvars botten en källa porlade. Ni är säkerligen icke här ifrån byn, tillade han; rty då borde ni veta, att man icke får hafva tankarne upptagna af läsning, när man vågar sig in i denna kuperade trakt, i grannskapet af diamanthälan. min Gud! utropade Sylvio, ännu helt häpen öfver den fara, han undgått, hvad jag är skyldig er stor tacksamhet, min herre! Nu förstår jag, hvarför ni lade an på mig, till dess det blef er möjligt att förklara mig förhållandet. Och jag, — jag tillstår det — som trodde er Vara..... en bandit, trodde er vara denna förskräckliga Bastien, om hvilken man öfverallt talar så mycket ondt!Bastion? nå....det är just jag, min herre!Ni?Till er tjenst, såsom ni ser, svarade den främmande leende och med största köld. Hva-ad?stammade Sylvio, nästan qväfd af bestörtning. -Jag sjelf,, upprepade Bastien, ty det var han. -För tusan! återtog Sylvio, hvars farhågor