Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 december 1848, sida 1

Be faderoch moderlöse). Svenskt original. Man vet huru en ensam qvinna, föga van vid lifvets försakelser, sörstar att sjelf sköta penningar; utan att hon anade det. hade hennes förmagenhet sammansmält så, att den knappt räckte till hennes eget tarfliga uppehälle. I sin förtvislan vände hon sig nu till min moster, som kort förut blifvit gift med M:r EIWworth. Denna ädla qvinna delade med sig af sitt goda, och min fader fick aldrig veta sin moders bebof, emedan hvarje remiss, han under tvenne ärs tid emottog kom genom henne. Några månader före min fars död, dog min farmoder; M:r Elworth och min moster hade da redan beslutit att tillbjuda min far en fristad här, när den äule kapten Jensen förde mig till denna fristad, der jag alltsedan njutit den ömmaste vård och den sorgfälligaste uppfostran. Nu min Edvar vet du allt hvad jag sjelf känner om mina föräldrars öden. Jag lackar dig, Nanny! Låtom oss älska hvarandra så som de, och vara trogna i doden! I stum hänryckning sutto de unga, då M:r Elworth ropade: Barn, barn! tänker ni sitta der och svälta ihjäl? Spar edra känsloutejuteIlser: lifvet är minsann långt nog, laga bara så, att kärleken räcker tills i morgon ; då har ag bjudit hit den hederlige doktor Lance, och da skola vi dricka en skål för eder lycka; det kan ingen veta hvad nytta det kan hafva med sig. Efter supeen ätskiljdes alla, hvar och en gick till sitt; men sömnens engel strödde länge sörgäfves sina vallmokorn öfver de lyckliga två. — — Middagsbordet var dukadt. Vid ett af fönstren stod ) Forts. och slut från N:o 280.