moerligust med afseende på de kommunistiska och socisalisliska rörelserna i Frankrike. III. De sociala ekonomerne. Hvad vi nu hafve att omförmäla, är icke, såsom det föregående, något fullbordadt, hvilket historiskt låter sig framställa. Det är en theori, som håller på att utföras. Under det allmänheten läser om saken skrider den vidare framät. — VI hafva sett, huru hela den ifrågavarande angelägenheten koncentrerar sig i) Spyrsmålet om nationalverkstädernas organisation, och huruledes socialismen, då den skulle sätta kronan på sitt verk, blef urständsatt att det göra, enär dess princip: att staten sjelf skulle öfvertaga institutionerna, nödvändigt måste leda till frihetens undergång och förändra staten till en enda stor arbetsanstalt med ett dertill hörande kostsamt embetsmannastånd o. s. v. I stället för detta föreslå nu de sociala ekonomerne att åt arbetarne sjelfve öfverlemna att bilda associationer, reglera löningssättet, dela öfverskottet, inrätta sparbanker och sjukvårdskassor m. m. d., samt att staten blott skall gifva dem penningar att sätta inrättningen i gång med. . Nu uppstå några ytterst vigtiga spörsmål. Första frågan blir: Hvarifrån erhåller staten de i och för ett så beskaffadt biständ nödiga medlen, utan att kränka eganderätten;getröm hvars rubbning den sjelf skulle störta tillsammans? I detta häensende håller man sig till de af soclalisterne anvisade besparingar, hvilka lika litet, som en del af de inkomstmedel, dem de föreslagit, kunna kallas orättvisa. Den progressiva förmögenhetsskatten innehåller en längt mera billig princip, än den, efter hvilken man, såsom det nu på flera ställen sker, beskattar all förmögenhet lika. På en enda hand är det stora kapitalet vida starkare, än samma summa, fördelad på flera händer, och kan fördenskull bära en större skattebörda. Ett skålpund krut, fördeladt i tlera gevar, drifver icke kulorna långt fram; men lagdt på en gång i en kanon, utjagar det en kula, som nedslår murar. Penningarne hafva ock, att vi så må uttrycka oss. alltid den demoniska tendensen att vilja bopa sig på en hand, och först mycket sent hafva menniskorne af dem lärt associationskonsten. Den härpå grundade beskattning är icke eller någonting nytt. England t. ex. har redan för flera år sedan infört en progressiv förmögenhetsskatt; men använder den imellertid icke producerande i samfundet. — Inskränkningen i arfsrätten, eller vissa procents afgift på arf, är icke eller någon nyhet, utan användes, i större eller mindre skala, nästan öfverallt i den civiliserade verlden. Dernäst frågas: I hvilken proportion och efter hvilka reglor bör staten lemna penningeunderstöd åt arbetarne? — Detta måste naturligtvis bero på en fullständig och noggrann kalkyl öfver hela landets behof, dess konsumtion och utförsel. Staten eller dess banker måste i likhet med alla andra banker grunda sin verksamhet på en noggrann kännedom om landets financiella och ekonomiska förhållanden, samt utlandets marknader. En härtill användbar öfversigt har redan i sistlidne April månad blifvit af franska finansministern förberedd. Slutligen: Hvilken säkerhet har staten att påräkna för sina lånesummor? — Inteckning i arbetareassociationens etablissement och hyU0 i hela dess industriella verksamhet. etta leder naturligtvis till en vida djupare Öonae refarm fill en omoesfalfnino af hela obligationer, som representerade 10 fabriker. landtegendomar med 2 rkande menniskokraften. o. s. v. komme statkn i besittning af et verkligt kapital, på brilkätte den sedan kunde utfärda kreditbevis eller sedlar, i stället för att guld och silfver med sitt till en del inbillade värde nu utgöra den valuta, på hvilken penningarne äro erundade. För att göra detta och den deraf följande financiella reformen fullt äskådlig vore det nödvändigt att omständligare utveckla begreppen värde, penningar, guld och silfver såsom basis härföre; men då det här skulle blifva alltför vidlyftigt. och saken icke eller, åtminstone för våra läsare, är så brådskande, förbehålle vi oss, att en annan gång) häflill återkomma, då vi vilje väga ett föksök, huruvida vi kunna uppfatta och åskådliggörå get allmännaste och mest uppsattliga af finaRsvelenskapen. Den, som åstundar att på egån hand skaffa sig en öfverblick af densamma, så Lidt den rörer ifrågavarande ämne, hänvise vinihProudhon, Bastiat, och, hvad den sist omför-; mälta förändringen i penningeväsendet vidkommer, till Cieszkowsky (du eredit et de la circulalion, Paris 1839) Hvad vi med denna afhandling åsyfta, är blott, att hos allmänheten väcka en aning om sakens verkställbarhet, oaktadt en mängd bipunkter ännu behöfva en noggrann undersöhning och pröfning. Såt. ex. förstås af sig sjelft, att icke den enskilte arbetaren kunde hafva anspråk på att erhålla kredit af staten; men när flere arbetare förenade sig och mot uppfyllandet af de stipulerade vilkoren begärde det nödiga penningeunderstödet till deras etablissement, borde de erhålla detsamma emot borgen af en för alla och alia för en. Att den personliga dugligheten, till hvilken man i så fall lemnade understöd, skulle blifva ett medel till kredit, är ett förhållande, hvaraf redan nu icke så få spår röja sig. En man, som sitter i stor rörelse och är kand för att vara sträfsam och duglig, har ofta vida större kredit, än hans ofta mycket klena kassabehållning eller egendom berättiga honom till: det vill med andra ord säga: den personliga dugligheten är ett kapital — penningar. Denna princip, som nu hör till undantagen, blefve under ofvan antydda förhållanden förvandlad till en allmän regel och organiserad. På ett sådant sätt skulle socialisternes sats: Arbetet bör vara den enda källa till ära och njutning blifva realiserad. Konstnärer och vetenskapsmän skulle icke då hafva något skäl att beklaga sig. De finge ett mera förmöget och äfven ett mera intelligent publikum, och antingen deras arfvode blefve dem lemnadt i silfver, eller i kreditsedlar, kunde vara dem likgiltigt, då penningarne blott voro medel, genom hvilka de förskaffade sig sina förnödenheter. — De, som betrakta lifvet från den gammaldags-romantiska sidan och gerna med sina tankar dröja vid den ståtliga, med barett och svärd prydde mästaren jemte hans clan af gesäller och lärlingar, kunde måhända finna, att lifvet blefve alltför opoötiskt genom den plebejiska associations-nivelleringen; men vi tro oss om att kunna lemna underrättelser om arbetareföreningar, dels från Nordamerika, dels tillochmed från sjelfva Frankrike, som icke skola sakna poösi, men en poösi, i hvilken lässällskaper, tidningar och böcker träda i bareltens och svärdets ställe, och en oafhängig sällskaplighet i stället för medeltidens stela umgånge clanvis. ) Grefve August Cieszkowsky eger i preussiska Pohlen gods, hvilkas förvaltning han inrättat efter socialistiskt mönster. Godsens underlydande a — 2. 3 2— OR mA å detla sätt uppnådde man väl icke det oihöjltga: alla msuniskors jemnlikhet i förmögemsetsvilkor; nien tillnärmelsevis komme mau till den Åt Roussedii (Contrat social 1:BS) ptå sonlran: ue nul ciloyen ne Ssoi lisscs Hrhb pour pouroir acheler un autre, etgiuILfSSe pafirre pour elre contraint de se e, d. V. datt ingen medborgare får vås så se alt hah kan köpa den adre, och ing falye att han är nöqgakad sålja sig. i Å 17 U Icke ellePNutslägk e mag härigenom alla menniskornas passioner, dxas böjelse till hat och strid, af hvilka nationern stundom lida lika mycket som den enskilte. Jen denna industriella och sinanciella sak är en angelägenhet, som sträcker sig längt utöfver Frankrikes gränsor, sysselsätter Belgien, England och i synnerhet Tyskland, samt kommer till sitt fullständiga förverkligande att taga samtliges samverkan och krafter i anspråk. Visserligen kunna industriens och handelns interessen äfven räka i strid; men en dylik strid fordrar helt andra biläggningsmedel, än krig, ty kriget ödelägger handeln och industrien. Till och med de. som minst af alla vilja tro på ett mensklighetens starka framåtskridande, måste dock j någon mån förvånas öfver den märkliga företeelse, att det annars så krigiska Frankrike, der den sociala frågan nu är den öfvervägande, äfven är det mest fredligt sinnade land i Europa och låter Rbengränsen och Belgien, på hvilket det förut kastat så begärliga blickar, vara i allsköns ro. ben territoriala ärelystnaden visar sig nu vara, hvad den verkligen år, något rått och brutalt, något, som icke passar för den tid, i hvilken vi lefva. Större och mera högsinnade tankar sysselsätta nu själarne. Folken på fasta landet inse och känna, att de icke hafva något att göra hvarandra stridigt med svärdet i handen; att den ena nationens bistånd är nödigt för den andra; att de hafva stora gemensamma pligter att uppfylla, och att de numera icke hafva någon annan inbördes strid, än civilisationens att kämpa med hvarandra. Denna insigt och denna känsla, som blifvit förberedd under 30 års fred, har skaffat sig luft genom februarirevolutionen, har redan omgestaliat en del af Europa och förändrat alla politiska grundsatser. På dlella sätt ögnar man den eviga fred och den broderlighet, hvilka, såsom en frukt af industrien, blefvo förutsagde och påyrkade af honom, den adelige ättlingen, som af hun er och elände en gång var nära att bära händer på sig sjelf. Blott på della sätt blir republiken en gång möjlig, i det den sätter folket i stand alt utöfva sina politiska rättigheter och skapar en duglighetens och flitens majoritet, som sörhindrar den dolska och illasinnade minoriteten att bemäktiga sig staten. Industrien och dess länekontor i alla distrikter skulle på samma gång, i trots af deras beroende al hufvudbanken, befrämja den kommunala Sjelsständigheten och sålunda bidraga att upplösa det starka centralisationens band, som så länge fjettrat Frankrike och hindrat dess framåtskridande. Vi helsa icke detta framtidshopp säsom en sol, hvilken redan är öfver horizonten ; men när socialismens store stiftare icke i nattens mörker förlorade tron på ljuset — hvarföre skulle då vi. nutidens barn, tvilla, vi, som redan se gryningen af en bättre dag för kommande slägten? ( Forts.) UTRIKESN NYHETER. PREUSSEN. Forfallninhsurkunden börjar med en kort inledning, deri det heter: Vi Fredrik Wilhelm, med Guds nåde, konung af Preussen etc. etc. .—an:i 6