Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 december 1848, sida 1

Neetfidens befordringespsltemdet har funnits — och det för icke så längesedan, att allmänheten gerna kan hafva glömt det — en tid, då embetsmannabefordringarna inom vårt kära fosterland som oftast framkallade, så väl enskilt som offentligt, det bittraste klander. Man nästan var öfvertygad, att sällan det allmännas väl utgjorde syftemälet med någon befordran, eller de täflandes skicklighet och förtjenster något hufvudsakligt motiv för skiljandet dem emellan. Man kunde merändels spåra grunden till hvarje befordran antingen i inflytelserika slägtförhällanden eller i lumpet lycksökeri och gemena intriger; och man hade till och med ofta nog det vedervärdiga skådespelet att se domareembeten — dessa embeten, vid hvilkas tillsättande företrädesvis bör afses skicklighet, redlighet och medborgerlig sjelfständighet, — oblygt framhållas såsom lockbeten och obetänkt begagnas såsom belöningar för tvetydiga, för att icke säga föraktliga, riksdagsförtjenster. Också utgjorde detta förhållande mähända det, som mest af allt ådrog dåvarande systemet det allmänna hat, som oafbrutet gisslade det och slutligen bäddade dess graf. En sednare tid medförde bland många andra lysande förhoppningar jemväl den om sträng tillämpning af grundlagarnas föreskrift i afseende på embetsmannabefordringar. Man hoppades, att, i motsats till det förra systemet, de af vederbörande embetsverk upprättade förslag till lediga embeten skulle anses för något mera, än tomma formaliteter, och att rättvisa och eväld skulle göra sig gällande vid embetenas