ABAi—— Pet fjerde ståndets fråga , aynnerligast med afseende på de kommunistiska och socialistiska rörelserna i Frankrike. II. Soclalisterne!). Så till vida gick det godt och väl med den S:t Simonistiska kärleken och försonligheten, och Louis Blanc var på sin plats; men nu uppstod frågan om nationalverkstäderna, som han skulle ordna. Den socialistiska benägenheten att koncentrera allt i staten och kufva innehafvarne af kapitalerna, blef naturligtvis den grundprincip, från hvilken han utgick. Staten skulle för egen räkning idka industri, arbetarne hafva lön af staten och denna erhålla produkten af deras arbete. Att den privata industrien blef ruinerad genom denna konkurrens, ansåg Louis Blanc för en fördel, emedan staten derigenom skulle komma att omfatta hela den industri-idkande familjen. Men huru stor lön skulle arbetarne hafva? Enligt socialismens läror äro förmågorna olika, och lönen bör lämpas efter förmågorna. Men skulle staten då göra skillnad mellan sina barn och derföre, att den ene var mera svag och hade mindre fattningsgåfva, än den andre, gifva honom mindre att äta? Väl är det sannt, att man måhända skulle kunna bringa industrien och arbetsordningen till den punkt, att äfven den, som erhåller den minsta dagspenningen, har nog af densamma; men saken skulle ordnas skyndsamt, under brinnande revolution, under en kreditens och arbetets samtidiga stockning och under inflytandet af alla Fransmäns nyss proklamerade jemnlikhet. Louis Blanc bestämde sig för att arbetslonen skulle blifva lika för alla, och råkade just derigenom bums in på kommunismens område. Då man i Luxembourg diskuterade detta ämne framställde en fabriksegare den fråga: Hvart tar den enskiltes frihet vägen, när staten öfvertager hela den indistriella rörelsen, och hvilken driffjeder skall fortskynda arbetet, när alla erhålla lika betalning? På den förra hälften af denna dubbla fråga svarade Louis Blanc, att individens frihet måste inskränkas, då den användes till en förderflig konkurrens, och med afseende på den andra hälften af densamma begagnade han sig af den vackra frasen: Hvad är det som i kriget eldar soldatens mod? Äran! Hon skall äfven elda den raske arbetaren; den flitige skall nämnas med beröm och den late med skam. Liksom om det stifla enformiga lifvet i verkstaden kunde jemföras med menniskans sätt att förhålla sig under en enthusiasmerande drabbning! Följderna af Louis Blancs plan visade sig äfven snart i verkligheten. Alla lata och lättjefulla personer strömmade till nationalverkstäderna, der de erhöllo sin dagspenning, och socialisten, hvars grundprincip var, att arbete skulle utgöra källan till ära ochZnjutning, måste lugnt åse, att lättjan blef en källa till njutning af åtminstone en och en half francs (omkring 1 R:dr sv. R:gs) om dagen. Om Louis Blanc förlorade koncepterna, om han, uppledsnad och misströstande, önskade att omstörta hela det beståndande sakernas skick för att från sjelfva roten kunna reorganisera samfundet och fördenskull slöt sig till kommunisterne, eller om blott den här ofvan antydda kommunistiska njutningen hade väckt en dylik misstanka, det är, liksom Blanquis sak, nästan omöjligt att afgöra på ett så långt afstånd från sjelfva skådeplatsen för tilldragelserna. Säkert är imellertid, att L. Blanc blef invecklad i kommunistupproret den 15:de Maj, och att han blott genom en ytterst ringakmajoritet inom nationalförsamlingen undgick att blifva ställd under tiltal för delaktighet i detsam