det i arbetaden för vårt bästa. Nu är segrens dag kommen, och vi, för hvilkas skull J hafven kämpat, äro segerherrarne. Gån nu framåt och visen oss vägen! Här är staten, det verkliga lifvet med alla dess brister, tagen det och inrätten allt efter edert eget godtfinnande! — Till ledare af den nyskapade maktens handlingar utsåg man Louis Blanc, den lyckligaste och olyckligaste af alla socialister. Vi kallade honom den lyckligaste; ty hvilken menniska kan väl begära mera, än hvad han ernådde: att se sina intillektuella sträfvanden och strider gillade, sina ideer kallade aft krönas och smörjas med helig olja i konungarnes ställe? I spetsen för sina arbetare intågade han i Luxembourg och intog med dem, liksom förut rikets pärer, sin plats i palatsets gyllene salar. Det var liksom en symbol på förverkligandet af den socialistiska satsen: arbetet bör vara den enda källan till ära och njutning. Men vi kalla honom äfven den olyckligaste, emedan han icke i det praktiska lifvet kunde utföra sina ideer, emedan han sjelf måste vara vittne till, huruledes den byggnadsplan, han utkastat, allt efter som den antog verklighetens former, gestaltade sig till en byggnad, som icke ville blifva ståndande. Onekligen gjorde han dock vida mera nytta, än nutiden, för hvilken hans fel döljer hans förtjenster, vill erkänna. I revolutionens första tid, då hvarje enskild stormade till för att få sina önskningar uppfyllda, och det ena egoistiska anspråket reste sig fiendtligt mot det andra, stod han med sin innerlighet och sin enthusiasm försonande och lugnande mellan den ifriga och pockande skaran. Än ville hyrkuskarne ieke befordra de trafikerande utan förhöjning i dagspenningen, än fordrade arbetarne i en fabrik färre arbetstimmar och förhöjd arbetslön — ja en gång vägrade bagaregesällerne att arbeta, och Paris skulle den nästpåföljande dagen hafva varit utan bröd — man skulle hafva lidit brist på bröd midt under revolutionen, och följden hade måhända blifvit, att kommunisterne hade segrat, åtminstone för kort tid; men Louis Blanc talade, medlade, stiftade fred, och från hans och de med honom lika tänkandes milda veyksamhet daterar sig troligen det uttryck af en ärbetare, hvilket en gång med gyllene bokstäfver skall inskrifvas i tideböckerna: Säg, Republiken, alt vi ännu hafra tre månaders clände till dess tjenst. ( Forts.)