Det fJerde ståndels friäuga , agyronerligast med afseende på de komumnmwnistiska och socinlistiska rörelserna i Frankrike. I. Socialisterne). Den socialistiska skolan upplöstes; men nya krafter tilleanade sig olika sidor af densamma med deras förtjenster och fel. Bland de män, som sedermera ställle sig i spetsen för det socialistiska sträfvandet anföra vi här, till en Hon ådagalade än vidare, att hon hade uppfångat S:t Simons ord: att oqvinmnor kunde subskribera och väljaso; ty hon kastade stridshandsken om qvinnans emancipation och drog i fejd mot sina motståndare med sin andes hela finhet och snille, med sin själs smärta och ädla vrede; med sitt språks beundransvärda välljud och klarhet. Ja man påstod helt nyligen, att hon, för att bringa saken till ett praktiskt rasuttal) ämnade att framträda som kandidat vid valen till nationalförsamlingens ledavid det veldsbekanta tillfället, och till verldens förvåning helsade morgonsolen d. 24:de Febr. 1848 Frankrike såsom repuhlik. Hvad som nu tilldrog sig, är så allmänt kändt, att vi blott med några få drag behöfva redogöra för detsammas Socialismen firade en lysande triumf; ett fullständigt erkännande äf alla dess sanningar egde rum; men lika hästigt uppenbarade sig äfven alla de detta system, såsom ett helt betraktadt, vidlådande brister. Midt under revolutionens larm förskaffade —-möter Dch ehuru detta rykte icke har bekräftat sig, är hon dock säkert i stånd att vid ett ägligare tillfälle utföra en sådan plan. Ti anföra dessa sakverkligheter utan att våilla en dom öfver desamme. Ovinnans langipation förekommer oss såsom något sig den sociala frågan gehör öfver alla andra röster och ådagalade att den var gästen, för hvars skull festligheten blifvit anställd. ms Republikens första kandling var att proklamera sig såsom social och högtidligen förklara, att den var blifven till för hela folket; för början, presten Lamennais, som med glödande hänförelse vände sig till den religiösa sidan af lifvet, den milde och försakande silosofen Pierre Leroux, och Proudhon, hvars . kritiska, sönderdelande snille i socialismens s tjenst kastade sig öfver den äldre statsekonocmien och dess villfarelser. Vidare: historieskrifvaren Louis srlanc, som icke allenast sökte att gifva form åt framtiden. utan äfven gick tillbaka till forntiden och böjde den gynnsamt för sina åsigter; samt slutligen Buchezs, Victor Consideranl, m. sl. publicister och journaliSter. Sin kraftigaste bundsförvandt fann dock, måhända, den nya läran i en makt. af hvilken man allraminst hade väntat det och hvars betydenhet man i början icke gaf stort akt på, nemligen: skaldekonsten. Skalderna, nota bene de verklige, äro vida mäktigare, än man tror dem vara. De pliga i hemlighet umgänge med framtidens andar, ehuru mången tror, att deras kall är inskränkt till förskönandet af lifvets fullbordade handlingar, eller till att med sin lifliga fantasi drömma sköna drömmar för andra. År 1840, då Thiers var minister och Lamarline opponerade emot honom, yttrade Thiers en gång genom sin organ le Const itutionel: ellr Lamartine! ni är en stor skald; men politiken bör ni lemna åt oss andra. — Nu, den 6:te Maj 1848, då Lamartine var Frankrikes utrikesminister och i nationalpalatset emottog franska nationalförsamlingen, stod Thiers på post derutanföre och skyldrade gevär. Socialismen stod annars egentligen i ett spändt förhållande till skalderne, emedan dess system var verkligheten gjord till poösi, men inom kort antogo skalderne utmaningen och försökte göra socialismens poösi till verklighet. Den största af alla de talanger, som uppträdde på arenan, var George Sand, fru Dudevant. Till grund för en hel series af hennes romaner ligger den tendens att framställa arbetet, den nyttiga sysselsättningen, såsom det för menniskan mest hedrande; rikedom utan egen förtjenst deremot såsom otillbörlig, och att göra samfundet ansvarigt för den enskiltes fatlgdom och brott. Huruvida poäsien led något genom denna tendens, det är en sak, om hvilken de lärde få tvista; men att lifvet sjelft insugit poBtisk friskhet och mod genom hennes skrifter, det är obestridligt. Hon stadnade imellertid icke härvid. Hon drog i härnad mot den katholska religionen, mot dogmen om tron utan de goda gerningarne, mot presterskapets anvisning på ett kommande lifs lycksalighet, såsom tröstemedel i all jordisk nöd, eller till dess obarmhertiga straff). ) Forts. fr. N.o 274. 28) pet är slutligen nödvindigt, att döden och lifvet på andra sidan grafven hvarken blifva betraktade som en straffande vedergallning för den rike, eller som en ersållning för dem, som hår nere lidit nöd. Gud har icke bestämt döden hvarhen till straff eller ersättning för detta jordelif; ty han har vålsignat lifvet, och kyrkogården bör icke vara en koloni, dit man skickar dem som man 22111 112 22 nyäeket dunkelt och nästan obegripligt; men för 8, månader sedan var vår tro på en republik t Frankrike blott en anspråklös aning, och en revolution i Wien förekom oss som ett äfventyr ur tusen och en natt. Ideerna hafva imellertid sedan den tiden kommit ut på vandring, och för att icke förnärma någon utaf kem taga vi hatten af för dem alla. En annår socialistisk skald, hvars bekantskap älven den svenska romanläsande allmänheten giort, är Eugene Sue. I hans Parisiska mysterier, Den evige Juden, En kammartjenares memoirer stöter man bland annat på arbetets organisation. Han har i dem det dubbla syftemålet att återgifva det existerande, desorganiserade samfundet i all dess ryslighet, och det tillstånd, i hvilket man kunde försätta detsamma, i magisk glans! Att hans franska publik uppfattade skildringarne, icke såsom blott pobsi, utan som något, hvilket var af vigt för sjelfva Iffvet, kan skönjas deraf, att man anmälte sig hos författaren för att erhålla rekommendationer till hjelten i de parisiska mysterierna, Rodolphe, och för att erhålla del i den sysselsättning, som författaren låter blifva åtskililga af de i romanen uppträdande personligheter till del i hans diktade tyska furstendöme. Om ock den öfriga franska romanlitteraturen icke var socialistisk, gagnade den dock till en del socialismens läror indirekte sålunda, att den med en bred saftfull pensel återgaf den orkeslösa rikedomens sista ångerfulla dagar; i skarpa konturer skildrade samfundets öfverförfining och onatur, och hos enhvar, som hade fått socialistiska idker i hufvudet, framkallade förbittring. Det är i synnerhet Balzac, hvilken en sådan ära tillkommer. När man nu läser hans scenes de la vie parisienne, faller det en liksom fjell ifrån ögonen och man begriper icke huru det kunnat komma sig, att man ej redan på förhand bestämt dagen för utbrottet af februari-revolutionen. Under loppet af omkring 15 år egde en oafbruten samverkan rum emellan följande krafter,nemligen: religiösa, filosofiska, kritiska, histo riska, publicistiska och poötiska. Sjelfva luften blef full af det socialistiska smittämnet; man inandades det öfverallt; den intellektuella förberedande striden för en allmännelig jemnlikhet i rättigheter och förmåner gick ånyo, liksom en elektrisk ström, genom hela det fransyska statssamfundet, der olikheten menniskorna emellan var så himmelsskriande och der den politiska jemnlikhetskänslan redan hade blifvit en instinkt. Mängdens sinnen vände sig med otålig längtan till republiken, såsom den enda statsform, under hvilken jemnlikheten var möjlig. De blott politiska republikanerne, en blandning af ärelystne rike, konungahatande fanatiker och det abstrakta systemets män begagnade sig af denna jäsning inom folket och införde tusentals af detsamma i förteckningarne öfver republikanismens kämar, Ninan var sålunda färdig; den afbidade lott den tändande gnistan. till godo. den ditintills tillbakasatta massan lika väl, som för den rike och lycklige; erkänna alla menniskors rätt till arbete och bröd, arbetarnes rätt till association och statens pligt att derutinnan komma dem till hjelp; till en början minska arbetstiden, nedsätta pålagorna på lifsförnödenheter och upprätta diskontkontor: gilla principen om en progressiv förmögenhetsskatt och inskränka arfsrätten (det blef stadgadt en afgift af 10 0 å arf i rätt nedstigande linie, 25 09 å arf på sidolinien och 50 0, å arf till främmande); uppställa grundsatsen om allmänt och fritt shträde ill umtervisning. för, alla harn; lelga arbetarne måna ligen den million fres som man hade bespärat genom, att förjaga immgen: ve : införa. stora besparingar i statshushållningen, synnerligast inom den kostsamma diplomatiska korpsen, hvilken blef organiserad så borgerligt som möjligt. Vidare fästade man i hög grad sin uppmärksamhet vid krigsväsendet. Soeialisterne hade faktiskt ådagalagt, att krigen från år 1791 till 1816 hade kostat Europa omkring 100.000 millioner svenska R:dr R:gs, och den s. k. beväpnade freden, hvilken derefter hade herrskat, måhända lika mycket, Genom detta sakernas tillstånd hade menniskorna blifvit ryckte från en mängd nyttiga sysselsättningar, och staterna hade åsanmat sig en enorm skuld. Tyngden af dessa bördor hade isynnerhet, genom direkta och indirekta skatter, drabbat den producerande klassen, då deremot de rike, som egde obligationerna, i dessa hade en valuta, som förskaffade dem inkomster, utan att de sjelfve behöfde åtaga sig någon verksamhet, som kom deras medborgare Socialisterne sade nu: Ilvartill tjenar hela den beväpnade freden? Den är ju blott ett medel att åstadkomma krig. Häller Frankrike en här på 300,000 man, så fatta Preussen och Österrike misstankar och börja fundera på att samla 400,000 man, och Ryssland utskrifver 600.000. Derefter kommer snart krigslusten. Enhvar, som har en sabel i handen, får en oemotståndlig lust ätt bruka A densamma. Nej; bort med de stäende härarne! Det väcker fredliga tankar både inom och utom landet. Och skulle nagon vilja angripa oss — välan! så hafva vi förr en gång visat verlden, att hvarje Fransman är soldat. Detta experiment vågade väl den provisoriska regeringen i Europas nuvarande ställning icke inlåta sig på; men den gjorde doek betydliga reduktioner och förde ett fredligt språk med alla främmande makter: Må man nu taga allt detta i betraktande och jemföra dermed 1830, då staten tillföll de utkorade, som erlade 200 fr:cs i direkta skatter; och då Europa fick behålla freden endast derföre, att en kung kom på shronen och gaf vink om, att han sjelf nog skulle styra det hela. Nu ändtligen sade man till soeialisterne: Emottagen våra tacksägelser! J hafven kämpat