els Fä;cega, Ryn AFETTULfICUC på de och sociaiistiiå Frunkrike. ere). redan af ofvanstående theori gränsar mycsmens; men en saman undvikes likväl gen socialismens grunsa capacite; chaque res, d. v. S.: en hvar måga, och enhvar föruträttar. Detta är en abeufs försök att tillörmögenheter och förvädjande till alla goch förkofran. Men nu är, i det socialistiska erna skola verka fritt ter hvad de olika utå kunna undvikas, att på några få händer, va fattige och förtryckialismen i begynnelsen sedel. än den tanken, le ålägga sig ett alltoffer till fördel för sikar, förneka sin sjelfden till andras tjenst, härmed utkastade Sit nade vid detaljerna el; efter en liten måtten ny religion, noureau ärlekens eller broderfredligt skulle förena står socialismen (Foun) med sin relativa rätt i sig himmelsvidt öfver icke, reformerande elvid industri, omsättett filosofiskt och moillvarelsen och atager oslägtet. sig äfven hela dess 1 samma gång uppträ1 religionsstiftare kan folk, under tider, då ines och då enhvar med ;dågot högre vander det håll, hvarifrån han hoparelse. Nen den tid, i hvarken uppenbarelse den saknar blott tron ljande försakelsen, som fvergilva sitt sjelfviska n måste åt det religiösa målsmän öfverlata att vad de borde vara: ystem på hvad de verke uppfattade icke eller om socialismen förkunnka om broderlighet och ensam blir — kommudets och industriens orännu oklart, och det n att utgrunda hela tillIlmänneliga vetenskapanvändbar. Det af hoIståndet låg som en vänns ö, dit alla längtade hvilken ingen väg elcialismen orätt, är det Ina ett ögonblick. Nyssvinkar oss alla. Statsi, hvar och en enskild ka de sig ett aflägset gar skola uppfyllas, och hvad de eftertrakta är anläggandet af en bro, en väg till detta mål. De blott och bart politiske. de, som hälla före. att allt hvad menniskorna, för att blifva lycklige, behöfva, är politiska rättigheter, desse hafva uppnått detta mål. fått sit ideal förverkligadt (i Frankrike genom revolutionens experimenter). Nen då hafva menniskorna förebrående rest sig emot dem; ty antingen de politiska rättigheterna blifvit utdelade i lika eller olika grad. hafva de medfört olycka. Något högst vigtigt hade blifvit förgätet: Förmögenheten. medlet till dessa rättigheters utöfvande. Uppmärksamheten vände sig till detta nya. Kommunismen är massans förnuftslösa stormande anfall; socialismen det första famlande försöket till en fredlig lösning af det invecklade problemet, ett oklart och fantastiskt anticiperande af framtiden, och dess historia skall ådagalägza, huruledes den småningom utvecklat sig och huruledes den, genomarbetande hela tillvaron, undersökande menniskolifvet, dess bestämmelse, strider, mödor, dess industri och handel, under fruktlösa bemödanden att nå idealet, sinner en mängd sanna och användbara grundsatser, liksom guldmakarne under sina försök att göra guld uppfunno porslinet. Bazard, St Simons dugligaste och ädlaste lärjunge, var den förste, som sökte att slå en brygga öfver svalget mellan det verkliga lifvet och idealet. Han hade varit hufvudman för carbonanarismen och med sin starka, revolutionära själ eftersträfvade han att skyndsamt tillvägabringa den reform, som skulle betrygga samfundets lycka, emedan han fatt tillräcklig erfarenhet af att politiken icke var i stånd att lösa uppgiften. Hos honom träffar man tankan om upphärvandet af arfsrätten, hvarigenom staten skulle komma i besittning af de aslidnes hela förmögenhet, som den sedermera kunde utdela bland de lefvande. Vidare föreslår han bank-kontor, hvilka icke allenast skulle drifva vanliga bankalfärer, utan äfven hafva det vanskliga åliggandet att emottaga de inflytande arfyen och efter behof och förtjenst utdela desamma. lIluru vackert detta än kan utsmyckas, står dock bland annat nutidens medvetande i vägen för realiserandet af denna ide. För att förverkliga desamma erfordrades en så genemgripande revolution, att en fast punkt utom jorden tyckes vara nödvändiz för dem, som finge sig verkställandet deraf uppdraget. Bildligt framställd liknar Bazards ide en bro, som från idealet sträcker sig ut emot verkligheten, men hvars hufvudsakliga del, nemligen den, som skulle ligga oss närmast, sattas. Huru lånet Bazard skulle hafva bragt det och om icke allaredan han skulle hafva blisvit uppmärksam på det sunda och praktiska, som låg doldt i hans åsigter af gemensamhetsskapet. samt fästat sig vid endast det praktiskt verkställbara af desamma, är svärt att beräkna, alldenstund han redan några få år efter S:t Simons hädangång sörjde sig till döds öfver det virrvarr, hvari en annan al S:t Simons lärjungar, Ensunlin, bragte skolan. S:t Simon hade nemligen, oaktadt allt misskännande och all nöd, på sina gamla dagar bragt det så längt, att han omkring sig samlat en skola af unge talangfulle män, hvilka kände sig djupt gripne af mästarens orubbliga ständaktighet och tro samt ville hielpa till att utföra det stora pånyttfödelsens verk. bå Bazard slöt sig till dem, fick skolan ett nytt lif och började snart genom de lysande talanger, som stodo till dess tjenst, att ådraga sig allmänhetens uppmärksamhet. Då utbröt Julirevolutionen; i folkets sinnen uppstodo aningar om ett bättre samhällsskick; socialismen lofvade ett sådant och under den allmänna rörelse, som sökte något för ögonblicket användbart, blef socialismen sjelf praktisk, lade RR r satte sig uteslutande med att åstadkomma ett lillstönd. i hvilket flit och duglighet utgjorde samhällets grundval. Man öfvergaf tillochmed upphäusvandet af arssrätten och föreslog blott, jemte en progressiv förmögenhetsskatt, en inskränkning iarfsrätten och arbetareföreningar. Bourgeoisien log, hånade och förtalade; massan anade något och lyssnade: den lefnadsfriska ungdomen kände sig fattad af de socialistiska lärornas makt; penningar strömmade till deras förkunnare, och man hade redan bildat en liten förening såsom ett mönster för hvad staten skulle blifva i stort: Bazard och Enfantin utsågos till dess styresmän. Då framträdde den sistnämnde med sina barnsligheter (les enfantillages d-HIfuhtin). Ilan ref å nyo upp allt det obestämda, oklara och mystiska, som låg i socialismen och hvilket man var på god väg med att gifva på båten. Af ett yttrande i en af S:t Simons skrifter, neml. att menniskorna vid Newtons graf borde föranstalta en subskription och till sina styresmän utse de bäste och visaste, samt att äfven qvinnor kunde subskribera och, väljas — härledde Enfantin det påyrkandet, att qvinnans emancipation var en af socialismens hufvudläror. och att samhällets theokratiska inrättning borde ordnas sålunda, att det i spetsen för detsamma stode ett prestpar, en man och en qvinna. Enfamin sjelf blef af den fraktion, som delade hans äsigter, vald till prest eller fader? i det instiftade college, emedan han var den vackraste karl? och man sökte nu en passande qvinna, som vid hans sida kunde göra styrelsen fullständig och medverka till den stora pånyttfödelsen. Man införde mystiska former och fantastiska klådedrägter. och i följd af dessa tokiga upptåg räkade läran snart i misskredit, eller väckte den farligaste af alla de fiender, den i Frankrike kunde få: åtlöjet. Nu blandade sig regeringen med i spelet; Enfantin och flere andra blefvo dömde skyldige att hafva öfverträdt associationslagen ). och skolan upplöste sig. Hvarje rent af politisk lära, den må nu vara absolutistisk, konstitutionell eller republikansk. möter fiender och sårar interessen: men på det hela taget kunna melborgrarne dock försona sig med en sådan, eller åtminstone med tålamod afhöra densamma, dels emedan dess urladdmnagar för det mesta drabba de mera upphöjde punkterna i samhallet, och dels emedan man in dfall kan söka skydd för det utbrytande ovädret i sitt eget hus. Mey en lära, som gäller eganderätten, som vill omje hus, i de mest dolda vinklar och vrår. vidrör medborgarens mest ömtåliga interessen, och blotta talet derom förvirrar honom. Den uttalar i tydliga och bestämda ordalag, huru mycket den vill taga från hvarje individ, som eger något: men den garanterar honom icke för det, som den lofvar att gifva i stället. Det är derföre lätt att föreställa sig det hat, som socialismen ådrog sig hos bourgeoisien, när detta efter Julirevolutianen ånyo kommit till makten och det politiska inflytandet äter rättade sig efter förmögenheten. Den grep derföre med glädje fatt i lärans snedsprång och framställde dessa såsom sjelfva socialismen. Namnet socialist blef fördenskull likgiltigt med kommunist, d. v. s. en person, som med våld och makt vill upphäfva eganderätt och familj, göra qvinnan till en gemensam egendom och — —— ) Enfantin gick till Egypten, der hans socialistiska asigter af qvinnan måhända lättare läto sig realisera. En annan af St Simons lärjungar, M. Chevalier, gick med de nationalekonomiska kunskaper, han förvärsvat, öfver (fill regeringen och blef Julidynastiens statsekonom. äfvensom han på den sednare tiden bekämpat socialisten Louis Blancs läror. En tredje lärjunge, Carnot, slöt sig till det republikanska partietoch blef efter Februari-revolutionen utsedd till minister under der