kärlek. För den oväldige iakttagaren erbjuder dock alltid socialismens öde det upphöjda skådespelet af en frambrytande stor ide. Den skall förlossas af menniskoanden, i början höljd i en mensklig dimma, så att samtiden ser blott dimbilden. Individen blir trött och utsliten; men idten framlockar i hans ställe en annan med ett mystiskt hopp om rika lidanden och vika fröjder. Slutligen bryter ideen fram i strålande höghet och glans, och då skynda alla menniskor fram och säga, att de alltid hafva hyllat densamma. HKHORRESPONDENS. Från Paris skrifves i ett enskildt bref?) under den 8 dennes: En fråga sysselsätter i detta ögonblick hela Frankrike: hvem skall stå i spetsen för republiken? Omkring 5 män synas partierne isynnerhet gruppera sig. Desse äro: Louis Napoleon Bonaparte, Lamartine, c(raihynac, Ledru-Rollin, Raspail. Fem olika nyanser i republiken betecknas af dessa namn. Napoleon synes närmast representera det nationella, folkliga elementet. Det är blott ett namn säger National, men det är ett namn, som hos folket, icke blott i Paris, utan i hela Frankrike, återkallar Frankrikes stolthet. I en väl skrifven artikel genomgår den talangfulle Lepoitevin S:t Alme i dag folkens historia och bevisar (2), att det ej blott i Frankrikes utan i alla länders historla visar sig, att republiken är borgarståndets verk och att folket deremot städse vänder tillbaka till monarklen. Le ters elat är folkets värste motståndare. Med fursten förliker sig folket lättare. I honom inbillar folket sig finna en beskyddare emot den herrskare, som står det närmast, emot le liers elat. En Danton, en Robespierre, en Saint Just utgingo alla från borgarståndet. En Massena, en kleber,) en lloche,) en Ney, en Augerau, en Lannes voro alla folkets män. En republikan, som ännu ej gått tillbaka till monarkien, blir bonapartist genom följande räsonnemanger: Att Napoleon blef despot, var en följd af tidsomständigheter, som icke mera äro förhanden (men som lätt kunna komma tillbaka). Napoleons nevö har svurit republiken trohet (men hvad en politisk ed betyder, det visar Frankrikes historia bättre än någon annan). Ingenting tvingar honom att upphäfva sig till Frankrikes diktator (nu ... men sedan?). Mindre begåfvad än sin onkel, skall frestelsen att upphäfva sig till sjelfherrskare icke vara att befara (herrklystnaden betingas icke alltid af talangen och geniet) Utan någon förbindelse med dagens nuvarande notabiliteter kan han välja sina ministrar och embetsmän med största frihet (hans större förbindelse med notabiliteter från kejsardömet och monarkien gör honom just farligare för republiken, äfvensom den omständigheten att han är mindre bexåfvas, gör det just nödvändigt för honom att söka vinna en stödjepunkt i la gloire). Lamartine representerar ett intellektuelt parti. Men poesien kommer honom att förlora det reela ur sikte. På sin poesis luftiga vingar svingar han sig för ofta ut öfver verklighetens spher. Han saknar den stadga och hållning erfarenheten förläna. Fördenskull ar det äfven blott ett visst intellektuelt kotteri som i beundran öfver Lamartines vackra talang eller måhända rättare geni ser i honom den atheniensiska republikens pånyttfödare och utkorar honom till sin kandidat. Cavaignae gjordes af Junidagarne till Frankrikes Nashington, men belägringstillständet förminskade hvrarjeldag allt meraoch mera hans gloria. Hans förhållande till tidningspressen till tryckfriheten, hans indragning af flera tidningar skaffade honom bittra talangfulla fiender, som dagligen arbetade på att förstöra hans popularitet. Hans vänners allt för mycket i ) Brefskrifvaren är påtagligen en BonaParlist, hradan vi uttryckligen reserrere Oss emot en del af hans dåsigter. UTRIRHEN NYHETER. FRANKRIKE. Paris den 14:de Nov. Den republikanska slalsförfallninhyens publicerande firades i Paris den 12:te dennes. Place de la concorde var smyckad med en skog af stänger, prydde med trefärgade fanor och fördelade i grupper, som sinsemellan voro förenade medelst guirlander af eklöf. På dessa stänger sutto sköldar, hvarå de 86 departementernes och koloniernes namn voro tecknade. På platsens 4 hörn voro uppreste 4 stänger, högre än de öfrige, hvilka voro försedde med ofantliga fanor, hvarå stod att läsa: Den 24 Februari 1848. På Concordia-bron voro anbragte väldiga trefötter, som aslöst de kolossala statyer af berömde män, som förr varit uppställde der. 4 stora kolonner af egyptisk granit buro sladdrande fanor med inskrift: frihet, jemnlikhet, broderskap. Den stora obelisken midt på piace de la concorde var utsmyckad med nationella fanor och vid dess fot sågs en staty, som föreställde konstitutionen: en ungmö prydd med lagerkrans, med en lans i den högra och författningen i den venstra handen. Midt för obelisken utanför Tuilerierna var uppfördt ett stort altare, och till höger om det reste sig en tribun för nationalförsamlingens medlemmar och vid sidan af denna flera tribuner för corps diplonialique, damerna 0. s. v. Kl. 9 begåfvo sig nationalförsamlingens medlemmar med Cavaignae och Armand Marrast i spetsen öfver Concordia-bron till platsen, medan 800 andlige, anförde af erkebiskopen af Paris, kommo tågande från Madeleine-kyrkan, deras samlingställe, genom Rue nationale till altarets fot. Armand Marrast uppläste med blottadt hufvud under sn uch regn konstitutionen för det tatrikt församlade folket, hvarefter 101 kanonskott förkunnade den högtidliga offentliggörelsen, och på dessa salutskott följde ett Te Deum, uppstämdt af en talrik sångarkör. Festen slöts med att trupperne mönstrades af Cavaignac. Denna revy varade från kl. 11 till 4. Sinnesstämningen var på det hela taget högtidligt allvarlig. Blott få af nationalgardisterne ropade: lefve den sociala och demokratiska republiken! be fleste ropade: Ålefve republikemn, lefve Cavaignac: 149 IJuni-insurgenter blefvo denna dag, högtiden till ära, frigilne. Fredsbemedlingsunderhandlingarne rör ande Italien skola, på Carl Alberts begäran, åter biifvit upptagne. Cavaignaes manifest har gjort ett ganska gynnsamt intryck på börsen. Detta oaktadt var det der den 14 flau med fonder, hvilket härrörde dels af ovissheten om Frankrikes blifvande öde, dels af ett rykte om att ett af de första parisiska bankirhusen ämnade liqvidera. 3 0cd noterades i 41 och 5 00 i 63. 60. Armand Marrast är återvald till nationalförsamlingens president. Valet egde rum den 14, ehuru det enligt reglementets bestämmelser först bordt föregå den 19. Såsom skäl hvarföre han nedlagt sin befattning och utsatt nytt val tidigare, än reglementet medgåfve, anförde Marrast att medlemmarnes antal dagligen minskades, hvadan han ansåg valet böra försiggå, innan allt för många aflägsnat sig. De konservative, som gjorde sig räkning på att genomdrifva sin kandidats val längre fram, då ett ännu större antal rest bort för att understödja Cavaignacs val, blefvo härmed mycket missbelätne. Imellertid föregick ändå valet den 14 och utföll sålunda, att Armand Marrasl — en af Cavaignacs förnämste vänner och anhängare — fick 378 röster och Leon Malleville, de konservatives kandidat, blott 146. Conslitulionel, Thiers organ, har nu afkastat masken och öppet uppträdt för Louis Napoleon. Obserraleur Belge anmärker, att Louis Napoleon har alla vänner af ordningen och republiken, sig sjelf och sunda förnuftet emot sig och att hans aktier än ytterligare förmedlemmar, som gjorde mine af att lemna salen, derifrån hindrades af damerna på läktaren, som tillropade dem att stanna, vände majoren med sitt folk helt trankilt tillbaka till sina utanför dörren stationerade trupper, hvarefter församlingen ostördt fick fortsätta sina förhandlingar. Den urkund. hvarigenom. såsom förut nämnts, Brandenburgska ministeren försättes i anklagelsetillstånd af nationalförsamlingen, innehäller 8 punkter och slutar men de orden: Ilvarje företag, som åsyftar författningens väldsamma omstörtande, är högförräderi. Genom ett särskildt beslut har belägringstillständet förklarats för olagligt. Församlingens president, den för sin hållning under nuvarande kritiska ögonblick mycket lofprisade herr vr. Unruh, har lemnat anklagelseakten till allmänna åklagaren Seelhe, med uppmaning att göra sin pligt. En af de mest betydelsefulla opinionsyttringarne till församlingens förmån är, att hela oslicerskorpsen vid 27:de londtvarns-regementet undertecknat en adress, som till alla delar gillar församlingens förfarande. En annan märklig opinionsyttring är äfven, att öfver-presidenten i Schlesien, hr Pinder, offentligen förklarat sig ogilla Brandenburgska ministerens förfarande. Militärstyrkan i och omkring Berlin uppgår till 50,000 man med 160 kanoner, TYSKLAND. Blums mord torde komma hans mördare, Windischgrätz och konsorter. Frankfurterförsamlingen kan icke blifva en overksam åskådare af denna afskyvärda tlldragelse, ty dess ära och anseende äro alltför mycket interesserade i densamma. Vindischgrätz har derigenom visat en uppenbar missaktning. för centralmakten och de från Frankfurt utgångna lagar. En den 30 Sept. af erkehertig Johan utfärdad rikslag bjuder uttryckligen. att ingen deputerad får, så linge riksmötet varar, häktas eller för brottmål tilltalas, utan all riksförsamlingen derlill lemnat sill bifall, endast undantagandes då han gripes på bar gerning, och i detta fall skall riksförsamlingen genast underrättas om hrad åtgärd som tidtagits och det står henne frill att suspendera hälktningen eller ransakningen ända till riksdagens slul. Alla fraktioner af venstra sidan utaf riksförsamlingen ha imellertid beslutat att hålla tillsammans i Blumska angelägenheten. — I Leipzig har uppstått en förfärlig uppståndelse vis underrättelsen om mordet å stadens representant i Frankfurt. Plakater af tyska föreningen, statsrådet, de förenade föreningarne jagade hvarandra. Den 14 hölls om aftonen en stor solkförsamling. I denna framställdes åtskilliga till en del besynnerliga andraganden. De hufvudsakligaste äro: årligt firande af Blums dödsdag; alla hans anhängare skola bära ett svart band på bröstet; de sachsiska deputerade måtte återkallas från Frankfurt, äfvensom gesandten i Wien och den sistnämnde ställas till ansvar. Vidare vill man reklamera liket från Wien och gifva det en högtidlig begrafning i Leipziz. Församlingen uppförde sig lugut och vardigt. Men efteråt drog man till österrikiska konsulatet, slog der in fönstern, ryckte ned österrikiska vapnet, bar det i procession till torget, krossade en del deraf och hängde resten på en lyktpåle. Härefter begingos äfven flera andra excesser. — Afven i Dresden hafva med anledning af Windischgrätz afskyvärda dåd möten hållits och beslut fattats, som innefatta skarpa protester emot Blums afrättning. Sachsiska kamrarne hafva också blandat sig i saken och beslutat, att räkenskap skall affordras sachsiske gesandten i Wien. Underrättelsen, att Blums barn blifvit adopterade ar kamrarne var ogrundad; men fräga derom har dock blifvit väckt af demokratiska föreningen i Dresden, hvadan ett andragande i den vägen icke torde uteblifva. surt efter för