Regvärsakrift, rörande valet af Svenek pastor vid härv. Christinwe församling. ) Låtom oss då tillse, huru med dessa privilegier månde sig rätteligen förhålla. Det kan löna mödan att granska dem, om icke för annat. åtminstone för att en gång få utredt, huruvida de äro alldeles obegränsade, eller om de gälla med den inskränkning, som lag och rätt i öfrigt förmår. Går man till sjelfva källan eller H:s Maj:t Drottning Christinas för tyska församlingen i Götheborg utfärdade nådiga privilegier af den 28 April 1649 och stadfästelsen derå af H. M:t Konung Gustaf IV Adolph af den 30:de Mars 1798, så skall man tydligen finna, att ingenting annat medgifves Christine tyska församling härstädes, än att, såsom orden i sistnämnda Kongl. stadfästelse lyda: enär någon a nlingens predikanter afgår eller unlaller, de då mäge förskrifra eler kalla lan i stället, den kyrkans äldste och samt menige församlingen är nöjd m man nu ville hålla sig noga efter ydelsen, så är det uppenbart, att aldrig naskulle blifva till pastor vid Christine förg antagen, emedan svårligen någon prekant lärer finnas, mot hvilken icke något vore att anmärka, och med hvilken således icke hela menige församlingen femte kyrkans äldste och förmän kunde vara nöjd. Men vi vilja icke gå derhän i ytterlighet, utan endast hålla oss till de af kyrkorådet åberopade och till stöd för deras förfarande liggande orden; förskrifra eler kalla Uvad betyda då dessa? först och främst finner hvar och en, som förstår sitt eget modersmål, att det sista ordet kalla? innefattar detsamma, som det första förskrifva, eftersom de äro Sammanbundna med ordet eller. För det andra kan väl ingen, som är med svenskt språkbruk bekant, i detta ordet förskrifva? uppdaga någon annan betydelse, än att tyska församlingen medgifvits, att från en främmande ort hit inkalla en prest till kyrkoherde-embetets skötande, på samma sätt, som man säger: förskrifva en arbetare från England, eu gesäll från Köpenhamn eller dylikt. Detta öfverensstämmer ock med det förhållande, som egde rum från början af tyska församlingens uppkomst, ty då, och en lång tid efteråt fanns här i riket icke tillgång på prester, som kunde predika på tyska språket, utan dessa måste således från Tyskland förskrifvas eller kallas; hvarföre ock det tillägget göres i privilegierna, att församlingen bör ingen annan till prestman beställa — märk ordet beställa! — och antaga, än den biskopen och konsistorium i Götheborg pröfrar vara af den rena Evangeliska läran, hvilket tillägg väl ej vore behöfligt, om icke fråga vore om främmande hit inkallade prestmän. Att denna tolkning är fullt motsvarande och till alla delar kommer öfverens icke blott med ordens innehåll utan ock med sjelfva andemeningen af nämnda privilegier, det vinner ytterligare stöd af jemförelsen med de för tyska församlingen i Norrköping af H:s Kongl. Maj:t Carl XI den 21 November 1661 utfärdade nådiga privilegier, och Kongl. resolutionen den 12 Juli 1775; ty icke blott i denna resolution förekommer att Kongl. Maj:t i Nåder förunnar St. Hedvigs tyska församling i Norrköping lika samt enahanda förmån och frihet, som Götheborgs tyska församling förut blifvit i Nåder tillagd, utan i sjelfva privilegierna äro ordalagen nästan desamma som i Christine församlings privilegier, men med den — märk väl! — upplysande bestämningen: från främmande orter kalla och förskrifva: så står der med tydliga ord — och privilegier skola efter ordalydelsen tolkas. Men hvarifrån hämtar nu kyrkorådet skäl för det påståendet att det äger rätt att, med förbiseen2 Se I — 2 1 1 de å begge? Det är väl sannt, att i Kongl. Maj:ts nådiga resolution af den 16:de October 1773 förekomma orden ovälja och kallas en svensk pastor jemte den tyskas; men detta kan så mycket mindre lända kyrkorådet till förmån, som den sednare stadfästelsen af är 1798, om icke alldeles upphäfver, dock inskränker den förra, eller rättare återför saken till sitt ursprungliga skick. Vi fråga vidare för det andra: om vid tillsättandet af svensk pastor privilegierna icke skola följas efter ordaförståndet, hvad norm skall då följas? Utan tvifvel alldeles ingen, eller den, som kyrkorådet sjelf bestämmer? Detta sista lär väl vara kyrkorådets mening, efter hvad man kan sluta af proceduren vid det nu försiggångna valet. Men till hvilka oformligheter och besynnerligheter ett slikt förfarande skulle leda, är uppenbart. Ty då kyrkorådet icke vore bundet af någon för pastors tillsättande beskrifven lag, utan kunde kalla hvem det ville och på hvad sätt som helst, så kunde kyrkorådet en vacker dag falla på den savoritsideen att välja en, som aldrig tagit och aldrig kunde taga pastoral-examen, och således skulle åt några enskilta personer vara inrymd en större makt, än ens Kongl. Maj:t sjelf besitter. För öfrigt, om man medgifver tyska församlingen rätt att åt sig välja. kalla, utse, beställa, eller hvad det månde heta, en svensk pastor, så står der ju icke ett enda ord derom i privilegierna, att det icke skall ske på samma sätt och efter samma grunder, som pastorerna vid andra församlingar tillsättas. När derföre kyrkorådet frångår privilegiernas bokstaf att okalla och förskrifva, och förfar på samma sätt, som eljest öfligt och i lag stadgadt är, att utsätta ansökningstid, profdagar, frågooch valdag m. m. så kan väl rimligen icke annat förutsättas. än att de för allt sådant till grund liggande författningar skola följas. Förunderligt är det ock att finna, huru vacklande kyrkorådet i denna fråga betedt sig, och det är likasom hade en aning hos detsamma uppstått derom. att deras privilegier dock icke äro allsmäktige; ty hvarföre har kyrkorådet, som för öfrigt icke låtit sig binda af stadgad lag, likväl följt Kongl. Maj:ts nådiga förordning om prestval af den 1 April 1843, då det lemnat besvärshänvisning för den med valet missnöjde? Man kan ju med skäl fråga, hvartill besvärshänvisning skall tjena, rörande ett val, som icke är regleradt efter gällande författningar, och som följaktligen icke skulle kunna efter någon sådan bedömas? Men se, äfven häruti visar kyrkorådet sin brist på all takt och konsequens, och gifver nytt stöd åt den meningen, att det icke förmår uppfatta och inse betydelsen af sina egna privilegier. Sedan vi nu tillfyllest visat, att tyska församlingen härstädes, sina privilegier oaktadt, vid tillsättandet af svensk pastor icke är frikallad från iakttagandet af hvad lag och hgl. författningar i detta afseende bjuda, likasom att kyrkorådet från början till slut i afseende på den ene sökanden, nådärspredikanten mag. J. C. Lamberg, orätt förfarit; yrke och päfordre vi, att det försiggångna valet, i hvad förenämnde nådärspredikant angår, må till alla delar ogiltigt anses, samt i stället domkyrkokomministern v. pastorn E. Clatsson, som bland de till denna kyrkoherdebeställning kompetente sökande, de slesta rösterna undfätt, förklaras lagligen vald och till nådig fullmakts undsäende af kyrkorådet vederbörligen anmäles. För öfrigt är vår vördsamma anhållan att få del af de, i anledning af dessa besvär, inkommande förklaringar, för att deröfver, om så påfordras, afgifva nödiga påminnelser. Götheborg den 4:de November 1848. C. F. jlarlens. C. U. Wohlfahrt. J. D. Aussorl. Emerenlia Carell. 4 Mohlin EFnkan J. Q. PFolleroren. allleda några kråvaller. UC 10 ODOCITARHAdes 34 af vapnen hafva blifvit utlefvererade. Nationalförsantlingen fortfar att hålla sina möten, an i den ena än i den andra lokalen. Wrangel bar dock förbjudit tidningsredaktörerne att meddela församlingens förhandlingar eller för öfrigt intaga några mot regeringen rigtade artiklar. Den 15 hade församlingen fattat det vigtiga beslutet, alt inga skatter skola erläggas från och med den 17 November, dock under det förbehåll, att de framdeles betalas, ifall beslutet tages tillbaka. Flera deputerade hafva äfven afrest till olika provinser för att få detta beslut satt i verkställigket. Den fraktion af nationalförsamlingen, som lutar åt konservatismen och håller sina möten å Hotel de Russie, vill protestera emot detta beslut. Presidenten Unruh, som hittills tillhört detta parti, har skiljt sig från detsamma på grund af denna tilämnade protest. Församlingens högra sida klagar öfver den splittring, som väckts genom beslutet om skattevägran, enär eljest församlingen skulle stått nästan som en man emot regeringen. Wrangel hade den 16 skaffat sig ett exemplar af Preussiska statens habeas-corpusakt för att taga reda på dess innehåll. Regeringen torde måhända med hänseende till denna akt stöta på stora vanskligheter, enär domstolarne synas luta åt den mening, att den till och med under ett belägringstilistånd icke kan upphäfvas. Den foglighet, med hvilken Wrangel går till väga, skall härröra deraf, att soidaterne ogerna låna sig till verktyg ät regeringsgodtycket. Å en annan sida försäkras dock att ryktet om en sålan motsträfvighet är fullkomligt ogrundadt. I preussiska prorinserna är sinnesstämningen mycket upphetsad. I Merseburg hade man hindrat en hr Hinkeldeys afresa till Berlin, dit han blifvit kallad af inrikesministern r. Jjanlenssel för att i den mindre smidige Bardelebens ställe öfvertaga polispresidentbefattningen. Fortfarande ingå bifallsadresser till nationalförsamlingen. Flera embetsmän, synnerligast domare, i Berlin hafva nedlagt sina embeten på grund af regeringens beteende Imelleriid heter det ändå vara tvifvelaktigt, huruvida provinserna, i fall det på fullt allvar komme att bryta löst, skulle resa sig för nationalförsamlingen och sjelfva sinnesstämningen i Berlin skall ingalunda vara så beskalfad, att församlingen der kan påräkna behörigt understöd i händelse af en kamp med militären. Bland den mängd rykten, som nu naturligtvis korsa hvarandra beträffande ställningar och förhållanden i Preussen, må blott följande anföras: Prinsen af Preussen skall svarat en deputation från Berlins kommunalråd, att han med sitt hufvud går i borgen för, att kungen icke vill göra det ringaste ingrepp i folkets frioch rättigheter. Split och oenighet skola redan yppat sig inom den nya reaktionära ministeren. Manteuskel påstås vilja topprida Brandenburg o. 8. v. ben tyska rikskommissarien Bassermann har lemnat Berlin och rest tillbaka till Franksu t. Frankfurter-församlingen har naturligtvis icke kunnat underlåta att taga notis om statskuppsförsöket i Preussen. Denna fråga har i nämnde församling framkallat flera andraganden, och efter en skarp debatt har den slutligen stannat vid ett beslut. som går ut på, att det är nödvändigt att bestämma preussiska regeringen för att återtaga förordningen om preussiska nationalförsamlingens förslytining till Brandenburg, när mesyrer blifvit vidtagna för betryggandet af dess förhandlingars frihet i Berlin, hvarjemte preussiska kronan bör omgifva sig med on minister, som besitter landets förtroende, och är egnad att undanrödja bekymren för reaktionära tendenser. Underrättelsen om detta